Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rannsakningsdomaren, som man ville ha till man åt
dottern, var också där. Ivan Iljitj hade, enligt vad
Praskovja Fjodorovna märkte, mer glädje av
aftonen än alla de andra, men han glömde icke för en
minut sina uppskjutna, viktiga tankar om
blindtarmen. Klockan elva tog han farväl och gick in till
sig. Sedan sjukdomens början sov han ensam i ett
litet rum bredvid arbetsrummet. Han gick dit in,
klädde av sig och tog en roman av Zola men läste
den icke utan låg och tänkte. Och i hans fantasi
försiggick den förbättring av blindtarmen, som han
önskade sig. Det sögs ut, fördes ut, och den riktiga
verksamheten återställdes. ”Ja, så är det”, sade han
för sig själv; ”man måste bara hjälpa naturen.” Han
kom att tänka på medicinen, reste sig upp och tog in
den, lade sig på rygg och lyssnade till huru
välgörande medicinen verkade och huru den förintade det
onda. ”Jag måste bara ta in den regelbundet och
undvika alla skadliga inflytelser; jag känner mig
redan bättre, vida bättre.” Han tog sig på sidan; den
ömmade icke vid beröringen. ”Ja, jag känner det
icke, det är redan mycket bättre.” Han släckte
ljuset och lade sig på sidan... Blindtarmen läkes,
suges ur. Plötsligt kände han den gamla bekanta, dova,
gnagande smärtan, envis, tyst och allvarlig som förr.
Den gamla äckliga smaken förnams i munnen. Det
sög till i hjärtat, han blev oredig i huvudet. ”Min
Gud, min Gud! Åter, åter, och aldrig upphör det!”
Men plötsligt framstod saken för honom från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
