Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en oerhörd plåga för Ivan Iljitj. Och
förunderligt nog var det flera gånger, när de hade sina
påhitt för sig, på håret när, att han ropat till dem:
”Sluta upp att ljuga! Både ni och jag veta, att jag
skall dö. Så sluta då åtminstone upp att ljuga!”
Men han hade aldrig mod att göra detta. Han såg,
att detta hans rysansvärda, fasansfulla dödsförlopp
av alla i hans omgivning sänkts till jämnhöjd med
ett tillfälligt obehag, ja, delvis till något
”opassande”, att han av samma ”anständighet”, som han
tjänat under hela sitt liv, behandlades ungefär i stil
med en människa, som vid sitt inträde i en salong
sprider en dålig lukt omkring sig. Han såg, att
ingen hyste medlidande med honom, ty det fanns
icke någon, som ville förstå hans belägenhet.
Gerasim var den ende, som förstod den och hade
medlidande med honom. Och därför trivdes Ivan Iljitj
endast tillsammans med Gerasim. Han mådde väl,
när Gerasim ibland hela nätter igenom höll hans ben
och icke ville gå till sängs utan sade: ”Oroa er inte,
Ivan Iljitj; jag skall nog sova ut!” eller när han
plötsligt gick över till ”du” och tillade: ”Ja, om
du inte vore sjuk. Men som det nu är, hur skulle
jag kunna annat än passa upp dig?” Gerasim var
den ende, som icke ljög. Av allt var det tydligt, att
han ensam förstod, vad det var frågan om, och icke
ansåg för nödvändigt att dölja det utan hyste ett
rättframt medlidande med sin avtärde, svage herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
