Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för resonatorns ljudöppning, råkar hinnan i motsvarande
svängningar, genom hvilka lika många ögonblickliga beröringar
mellan blecket och stiftet och följaktligen äfven lika många
strömslutningar föranledas. Tonens återgifvande beror nu derpå, att
den lilla jernstången, hvar gång hon genom den i spiralen
kretsande elektriska strömmen blir magnetisk, försättes i
dallring. Så obetydlig än de minsta partiklarnas rörelse hvarje
särskild gång är, är hon dock tillräckligt stor att genom ett
regelbundet och hastigt upprepande framkalla förnimmelsen af
en ton, hvilken af resonansbottnen förstärkes och göres
hörbar. Man kan på detta sätt med den reisska telefonen väl
återgifva tonens höjd, men ej dess styrka och klangfärg. Något
tal kunde lian ej frambringa, men Reis’ telefon innehöll dock
redan de tre för dess alstrande väsentliga elementen:
membranen, e lektrom agneten ocb ledningen, ehuru de
be-liöfde ett annat material och en annan anordning för att bli
organ till återgifvande af det menskliga talet på långa afstånd.
I sin nu varande form är telefonen hufvudsakligen ett barn
af Amerika. Det är en amerikan, professor Graham Bell i
Boston, som uppfunnit lionom, och amerikaner är det äfven,
fysikerna Hughes, Blake, Gower, som jemte tysken
Siemens och svensken Ericsson förstärkt och gifvit honom en
för det praktiska bruket lämpligare inrättning.
Den bellska telefonen är ett litet under af enkelhet ocli
sinnrikhet. Med ett simpelt jernbleck af en tvåkronas storlek,
en magnetstång, på livars ena ände en rulle isolerad fin
koppartråd är uppträdd, samt en ledning öfversänder han, utan
något batteri, endast derigenom att en person talar i en i
fodralet framför det lilla blecket anbragt öppning och
derigenom försätter det i täta svängningar, den talandes ord med
hans egen röst, om det heliöfs, på hela mils afstand.
Apparaten, af hvilken det naturligtvis måste finnas två, en
på afsändnings- och en på mottagningsstationen, är innesluten
i ett träfodral, bestående af ett cylinderformigt rör för
upptagande af magnetstången samt ett dosformigt ändstycke, som
innesluter de öfriga delarna. I vår ritning (afb. 237) få vi
tänka oss fodralet genomskuret på längden, så att hela den
inre apparaten ligger blottad för ögat.
Yi se då först och främst på ändstyekets eller dosans
framsida fördjupningen E, slutande med ett litet hål, och strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
