Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Känslor utan namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter några ögonblicks tystnad utsträckte den
mantel-höljde mannen under lagerträdet sin kraftiga arm, först
mot jorden, sedan mot himmelen, och sade med en af
rörelse dämpad stämma:
— Här äro vi endast stoft. Där skola vi engång
möta hvarandra strålande af ungdom, och då skola vi
förstå allt. Jag tackar er, eccellenza.
Vid dessa ord aflägsnade han sig, efter en djup
bugning, med fasta, manliga steg. Hans följeslagarinna
följde honom med en lång, lugn, tankfull blick.
— För trettio år sedan — sade hon till sig själf
— skulle man hafva kallat detta kärlek. Nu kallar
man det vänskap, emedan man ej funnit ett
uttrycksfullare namn. Och likväl är det intet af dessa två.
Men hvad är då denna känsla, som liknar på engång
ett barns undergifvenhet, en ungdoms glöd och en
mog-nare ålders vördnadsfulla hängifvenhet; en själfförsakelse
utan gräns och ett själfviskt behof att lyckliggöras genom
en annan? Han hade rätt: en sådan känsla finner
härnere hvarken namn eller förklaring. Vi skola förstå det
engång där — däri
Och hon återvände till palatset med långsamma
steg, åtföljd af tjenaren.
Åter började i trädgården dessa hemlighetsfulla
hviskningar, hvarmed växternas fångna dryader, marmorns
och bronsens bundna genier meddelade hvarandra sina
intryck.
— Jag vet hvem hon älskat, hviskade Hebe; men
han har aldrig älskat någon annan än mig. Om icke
jag gifvit honom Hesperidernas äpple, vore han nu en
gubbe.
— Han har aldrig älskat någon annan än mig,
invände Flora med svartsjukans glöd. — Jag har räknat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
