Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Ulla - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre fruar
23
inga telefonsamtal med bruken, London och Paris,
inga tider att passa, ingenting som hindrar en från
att göra det man för ögonblicket mest har lust till.
Gå en golfrunda med Ulla, sola på stranden, leka
med ungarna, flyta under en blå himmelskupa i det
klara, salta vattnet, sitta på en gräsplätt i en
klippavsats och inte göra någonting alls. Och så har man ju
gudilov något i sig av jordens must och blodets hets.
Jag tänkte på Ulla och fylldes av en längtan, som
till sin art skilde sig från den jag känt för många år
sedan: ett tryggt och vindprövat träd, där förut ett
livsrusigt rotskott med obändig kraft trängt upp mot
ljuset.
Men längtan var det. Landskapet omkring mig var
detsamma. Jag hade funnit mitt hav på nytt.
De stod alla fyra vid stationshusets gråvita vägg
och spejade efter mig när tåget bromsade in, Ulla
i mörkröd golf jacka och vit kjol, Erland i klarblå
och Åke i roströd skjorta, Mona i kort, solgul
klänning och röda sandaler. En bukett, strålande som
sommaren själv. Ullas målaröga förnekade sig inte.
Så brunbrända de var! Det glömmer jag varje år
och ser dem för mig med avresans färg. Mona gav
till ett rop när hon fick se mig och ledde stormningen.
Hon snubblade på spåren och måste väja för tre
gamla, vinterklädda damer som hälsade varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
