Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bortbytingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BORTBYTiNGEN
Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu
fult och alldeles förvandlat.
— Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla
i skogen, sa han vredgad.
Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad
över att mannens vänlighet bara hade varit låtsad, att hon
hade börjat gråta.
— Varför gråter du? sa han hårt. Det hade väl inte varit
en så stor olycka, om jag hade låtit bytingen falla. Kom nu,
annars blir det för sent.
— Jag tror inte, att jag har någon lust att gå på
marknan, sa hon.
— Nå ja, jag har allt förlorat lusten, jag med, sa
mannen och var enig med henne.
På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge
han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu
gjorde bruk av sin styrka och ryckte barnet ifrån henne, så
kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade han. Han
var just färdig att börja en strid med henne om barnet,
men då mötte han hennes blick, som vilade på honom
svår-modig och ängslig. Han lade band på sig ännu en gång för
hennes skull, och allt blev, som det hade varit.
Återigen gick ett par år, men då hände det en
sommarnatt, att bondgården råkade i brand. När folket vaknade,
var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett
enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller
rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd.
Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg
på sitt brinnande hus.
— Ett ville jag gärna veta, sa han, och det är vem som
har vållat mig den här olyckan.
— Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?
sa en dräng. Han har ju i långliga tider hållit på med att
samla ihop stickor och strå och tänt på dem både ute och
inne.
— I går hade han burit ihop en hög torra kvistar på
vinden, sa en piga, och höll just på att sätta eld på den, när
jag fick se honom.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
