Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
på vägar och stigar lade den sig i så djupa lager, att allt
gående och åkande blev oändligt mödosamt.
Snart kunde invånarna i byn inte härda ut längre. Om
några år rev ett par av dem ner sina hus och satte upp dem
längre inåt landet. Varje vår flyttade någon, och till sist
fanns det bara en enda gård kvar av hela byn.
Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli
länge stående mittibland flygsandsfälten. Men det blev den
likafullt. Bonden, som ägde den, var av sådant slags folk,
som inte vill låta sig drivas bort. Det var inte därför, att
han var så kär i trakten, att han inte kunde trivas någon
annanstans, som han inte ville byta om boplats. Men han
kunde inte tåla att bli tvingad att flytta mot sin vilja. Han
ville hellre stanna där han var och kämpa med sanden.
Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som efter
honom kom till gården, var av samma sinnelag. De ville
inte höra talas om att sanden skulle tvinga dem att flytta
gården, så länge som de kunde lyfta en spade för att mota
bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade att
föra, framför allt av den orsaken, att ingen lärde dem hur
den borde föras. Ingen sade dem hur de skulle binda
sanden för att förmå den att hålla sig stilla. De nöjde sig med
att resa upp täta stängsel kring de åkrar, som låg närmast
boningshuset, för att åtminstone kunna bevara dessa.
De där människorna frågade inte efter, att de måste leva
i fattigdom för sin envishets skull. De satte detta, att inte
låta sig drivas bort, högre än allt annat. I stället för de
stora boskapshjordar, som de förut hade ägt, hade de nu
bara några få kor och en enda häst. Men så länge som de
kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla sig kvar.
Något, som styrkte dem, var nog det, att det följde
anseende med att föra en sådan strid. Folk tyckte om att se,
att de inte lät sig fördrivas, och när bonden från Bredane
gick fram i en folksamling, var det alltid någon, som vände
sig om för att se efter den, som hade kraft att hålla ut bland
flygsanden.
Men för hundra år sedan, då kampen mellan människan
och sanden pågick som iv^rigast, såg det på en ^ång ut, som
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
