Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
kunde inte banna honom, som han borde, för hans
förbindelse med de orena andarna, men en stor längtan kände
han att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta sved i
hans bröst, när han såg på mannen, som satt framför honom,
ung, vacker och sorglös, och som var dömd att dö nu i denna
natt.
Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade sett det från
första början, men han visste inte om han inte begick en
synd och ett vanhelgande genom att använda det medlet.
Men kunde en större synd ges än att lämna en människa till
kropp och själ i de mörka makternas våld? Kanske var det
lovligt att bruka denna utväg i ett sådant fall? Det frestade,
och det bjöd emot. Det bjöd mycket emot. Han var i en för^
färlig vånda. Han var i behov av Guds fingervisning.
Om mannen där framme kunde bli fri från sin tro på
den bristande plankan, bli fri från den på ett sådant sätt, att
han finge nytt stöd och ett nytt hopp? Om han kunde bli
frigjord på ett sådant sätt, att han inte behövde känna sig
i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore inte detta den
största välgärning, som kunde bevisas honom?
Prosten for med en gång upp ur sina tankar. Fiskarn
hade tröttnat att vänta och reste sig från stolen. Med
detsamma var också prostens beslut fattat. Han kunde inte låta
mannen gå mot sin undergång. Han måste hejda honom,
måste göra vad han förmådde för att hejda honom.
— Jag ser, att du vill gå, Gille, sa han. Han reste sig,
och Gille flyttade sig i all hast närmare dörren liksom för
att ha tillfälle att komma undan. Du må nu inte tro, Gille, att
jag ämnar hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha
lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det blir väl
sjövägen, kan jag förstå.
— Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem i alla fall.
— Men du må veta, Gille, att när jag nu låter dig gå
sjövägen, som du själv vill, så är detta för mig, som om jag
skulle sända dig i döden. Jag är lika så viss. Gille, att du
inte får uppleva nästa morgon, om du beger dig ut på isen
i natt, som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga
mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför, Gille, vill
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
