Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Slåtterkarlarna på Ekolsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården spridas
becksvarta moln av sorg, av oro och bekymmer.
Av mången fattig mor i oro händren vridas.
"O, mina arma barn, här stunda dar av nöd!
Ej männer fordras mer att gårdens liar föra,
vidunder skapats ha, som deras arbet göra.
Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd."
Man skådar godsets folk på kullar och på stenar,
rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av frost och svält,
i dov förbittring stå och se den jakt, som skenar
lik hejdlös virvelstorm fram över äng och fält.
"Förvaltarn får det bra med dessa furuslavar.
Den hopen klagar ej på våld och tyranni.
Nu blir han våra barn och våra trasor fri,
men våra lieskaft förbytts till tiggarstavar."
Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka,
man gräset falla ser på sträcka efter sträcka.
Han når sin önskans mål och slår sin sista äng,
just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng.
Det är en Mälarvret, och från en backes krön
går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjön.
Han själv går frammanför och långsamt undan viker,
mens han kommandoord till barska skaran skriker.
Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt mattas.
Allt ju fullkomligt är, men ändå något fattas —
vad, vet han knappast själv —: ett rop, ett skämt, ett skratt,
en gammal skördesång, ett muntert litet spratt?
En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer,
men åkerhönan klyvs, som sina ungar döljer.
Det är en annan sak med människor ändå,
som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
