Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Den heliga bilden i Lucca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGA BILDEN I L U C C A
Knappt var detta sagt, förrän ett svagt brus av toner
hördes från orgelläktarn.
—• Nej, men hör bara! sa mannen. I kväll tror jag att
du får allt, vad du önskar dig. Och så vackert man spelar
i den här kyrkan! En så härlig musik har jag inte hört ens i
domen i Palermo.
— Det är så ljuvligt, att man kunde tro, att det vore en
ängel, som spelade, sa den gamla, men mindre hade jag inte
heller väntat mig i den här kyrkan. Nu skulle jag bara önska,
att den också vore fylld av rökelse, för de doftande
rökelsemolnen kommer mig alltid att känna, att jag befinner mig
på ett heligt rum.
Knappt hade hustrun talat ut, förrän den gamla mannen
utbrast med förvåning i stämman:
— Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt? Det är
den finaste, mildaste och ljuvligaste rökelse, som jag
någonsin har luktat.
De såg ingen människa, som svängde ett rökelsekar, likaså
litet som de märkte någon organist uppe på orgelläktarn,
men de försökte inte fundera ut hur allt detta kom sig. De
levde bara i tanke på den heliga bilden. De hade nu satt
sig i rörelse för att nå fram till den, men de vandrade mycket
långsamt uppåt huvudgången, därför att det skulle ha synts
dem opassande att visa någon brådska.
När de var hunna ungefär till mitten av kyrkan, hejdades
de av att någon kom gående emot dem på gången. Det var
en hög och fager kvinna, klädd i en blå klänning med en
röd mantel. Hon hade en liten krona av pärlor och ädla
stenar på huvudet och rika smycken på armar och hals.
Hon gick dem till mötes med det allra vänligaste leende,
ungefär som en husfru, som kommer emot ärade och
efterlängtade gäster, och frågade vad de sökte i kyrkan så här
sent på dagen.
— Högt ärade fru drottning! sa den gamla kvinnan med
glädje i rösten, för ett så gott och vackert ansikte tyckte
hon sig aldrig förut ha skådat. Vi är hitkomna, jag och min
man, för att lägga ner vårt offer för den heliga bilden av
den korsfäste, som lär hänga på en pelare i kyrkan.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
