Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
visste, att ingen av husets folk kunde gå på det där
takt-fasta sättet.
Översten låg och väntade, att nattvandrarn skulle
fortsätta upp på vinden, men i detta räknade han miste. Så
snart de tunga stegen hade kommit uppför trappan,
marscherade de fram till hans egen dörr, och han tyckte sig till
och med höra, att nyckeln vreds om i låset.
"Ja, det där kan du roa dig med, så mycket du vill",
tänkte översten, "det har du ändå inte mycket för." Han
visste förstås, att han fÖrra kvällen hade stängt sin dörr
med både krok och hasp. Just därför att förstudörren i
nedre våningen nästan aldrig var reglad, var översten noga
med att det skulle vara ordentligt stängt uppe hos honom.
Men nu hörde han till sin stora häpnad, att den
främmande kastade upp dörren så lätt, som skulle den ha varit
fäst med en ullgarnsände, och klev in i arbetsrummet.
Det var där, som den stora mattväven var utspänd, och
det var ingalunda lätt att vandra igenom det, framför allt
nu, då rummet låg i halvmörker.
"Nu kommer den där rackarn att trassla in sig i
mattväven och ställa till en förfärlig oreda", tänkte översten
och var just färdig att springa ur bädden och köra ut karlen.
Men då hörde han hur den främmande gick genom rummet
ända fram till sängkammardörren, med steg så jämna, som
om han skulle ha gått i takt efter en militärmarsch på
Trossnäs fält, och inte lät sig på minsta sätt hindras
varken av ränning eller inslag.
Överstens blickar flög mot dörren. Det var inte mörkare,
än att han med stor säkerhet kunde se, att regeln var
tillskjuten.
—• Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre, din ...
Han hejdade sig mitt i svordomen, därför att dörren for
upp och slängde mot väggen precis så, som om den skulle
ha stått olåst och en stark vindpust från ett öppet fönster
hade kastat upp den.
Då satte sig översten upp i sängen, tog till sin gamla,
dånande kommandostämma och ropade "Wer da?", så att
det sjöng i väggarna.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
