Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Två spådomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SPÅDOMAR
Jag förtiger den stora upptäckten för alla de mina. Men
jag går som i en yrsel hela aftonen, hör inte vad man säger
till mig, utan svarar alldeles bakvänt.
Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter vid
kvällsbordet. Där sitter far, och där sitter mor. Där är mina
systrar, faster, guvernanten. Och där är jag själv, liten och
blek med stort, vitt hår, just lik varje annan tös. Far för
ordet, som vanligt, och skämtar med faster och guvernanten.
Det är muntert och glatt, och samtalet rör sig om de mest
alldagliga ting. Vad skulle de ha sagt, de andra, om de
hade haft en aning om de vilda förhoppningar, som
stormar fram genom mitt huvud?
Det, som oroar mig en smula, är moster Wennerviks
spådom. I den förekom ingenting om att jag skulle bli något
stort och märkvärdigt. Men den, som skriver vers, den är
en storhet. Den är nästan förmer än en kung. Jag börjar
bli rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har gudagåvan.
Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet, och jag
känner mig åter oändligt stolt, oändligt lycklig.
När det äntligen blir natt, vill jag pröva på vad den
nya förmågan duger till, och jag börjar trösteligen att
författa ett poem. Jag binder och knyter ord till ord och sover
inte en blund på hela natten. Jag fogar versrad till
versrad och har en hel mängd strofer färdiga före morgonen.
Men poemet är inte det märkvärdiga för mig. Det
märkvärdiga är, att jag har förmågan, att jag kan rimma, att
jag hör till de utvalda.
Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid, bittida och
sent, dag och natt många år framåt.
Det mesta av all denna diktning är förstört, och det lilla,
som finns kvar, är mycket klent. Det finns av hela detta
författarskap endast en liten bit, som jag är glad åt och
som jag stundom viskar för mig själv, när jag står inne
under trädens dunkel och ser aftonsolens ljus låga över slätt
och dal.
Det är så mörkt under lindarna,
så ängsligt stilla i vindarna.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
