Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Mathilda Wrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon skulle komma just nu? Men inte är jag rädd inte. Här
ska du se!
Proppen far ur buteljen med en utmanande knall, just
som det ensamma fruntimret går förbi dem. Hon har gått
med nerböjt huvud och inte förut gett akt på dryckesbröderna
vid vägkanten. Nu vänder hon mot dem en lång blick, stannar
till och med en sekund, men fortsätter strax backen uppför.
När hon har gått förbi, knuffar Jokinen till Ilonen med
armbågen.
— Såg du ögona? frågar han med nästan förskrämt
tonfall i sin sträva brännvinsröst.
Han har talat så högt, att den förbigående mycket väl
har hört honom, men hon fortsätter sin vandring.
Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen. Han vill
lyfta den och dricka, men han sätter ner den igen.
— Äsch då, Jokinen! säger Ilonen och vill lägga handen
på buteljen, men kamraten stöter undan honom.
— Fröken! ropar han.
Den tilltalade vänder sig mot honom och blir tveksam
stående.
— Se nu hit! ropar han och höjer buteljen. Mathilda
Wredes skål! vrålar han till med ett obeskrivligt tonfall, och
i detsamma vänder han buteljen och låter allt dess innehåll
rinna ut på marken.
Och Ilonen, som mot sin vilja har blivit gripen av detta
skådespel, ser allt ölet flyta bort utan att göra en rörelse.
Ögonblicket därefter är Mathilda Wrede framme hos
dem.
— Ack, Jokinen, säger hon, vad ni har gjort mig glad!
Vet ni, att just i kväll var jag så ledsen. Jag tyckte, att allt,
vad jag strävade, tjänade till rakt ingenting. Till sist gick
jag ut, för jag tänkte, att jag skulle få lite bättre mod ute
i friska luften. Men när jag såg er sitta här, blev jag ännu
mer ledsen. Och jag var så trött, att jag inte orkade säga
något till er. Det var ju så lönlöst i alla fall, tänkte jag.
Men nu har ni gjort mig frisk och munter, nu är jag inte alls
ledsen mer. Och nu ska ni gå med mig båda två in till stan
och dricka kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
