Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Magister Frykstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MAGISTER FRYKSTEDT
Frykstedt var den, som roade — ja, det är för litet sagt —,
som hänförde oss alla.
Han såg på henne undrande. Hennes svar hade inte
alldeles lugnat honom.
— Jag ville be om ursäkt, om det ändå var något...
— Magistern har ingenting att be om ursäkt för, sade
min faster med bestämd röst.
Jag förstod så väl varför hon hade svarat på detta sätt.
Mannen, som stod framför henne, hade vållat henne förtret
och stora kostnader, men hon hade lärt känna honom som
ett högtstående geni, och hon kunde inte förmå sig att
bekänna, att hon visste om hans förnedring.
— Å, vad jag är glad! hade den arma stackaren utropat.
Å, vad jag är glad! Han hade kysst min fasters hand liksom
en tiggare, som hade fått en nådegåva. Sedan hade han rätat
upp sig och blivit strålande och snillrik som dagen förut.
Också jag kysste min fasters hand och hade svårt att
hålla tillbaka tårarna. Det fanns alltid något hos henne,
som var på en gång tjusande och rörande. Det vilade poesi
över hela hennes varelse. De gamla tidernas människors
poesi.
Jag förstod gott vad hon hade velat lära mig, men på
samma gång som jag kände läxan, uppstod ett stort jubel
inom mig.
"Forna tiders kvinnor och forna tiders män", tänkte jag,
"ni må neka till det själva, men ni var ändå sådana, som
jag har sett er framför mig under en lång dröm."
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
