Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSKALLEN
henne, och som det var julafton, gjorde hon sitt yttersta för
att åtminstone sluta upp att gråta, så att hon inte skulle
förstöra deras julglädje med sin jämmer. Men hon tyckte,
att hon satt och stirrade i en avgrund, som hon måste störta
ner i. "Han har skjutit på mig", tänkte hon gång på gång.
"Han har velat döda mig. Vad ska det bli av oss?"
Hade han varit full, då hade det inte varit något att
räkna med. Men han hade varit nykter, och han hade velat
döda henne för en sådan småsaks skull.
Hon tänkte på den långa tid, som de hade levat samman.
De hade delat ljuvt och lett i över tjugu år, och nu hade
det kommit till detta, att han hade skjutit på henne. Det
fanns då inte det minsta spår av ömhet för henne i hans
hjärta efter all den nöd och alla de bekymmer, som de
hade genomgått tillsammans.
I gården, dit hon hade tagit sin tillflykt, fanns det ett par
småpojkar, som var utomordentligt intresserade av hela
händelsen. De sprang ut gång på gång, tittade genom fönsterna
i sockenstugan och berättade för henne vad de hade sett.
— Nu tar han ner mat och dukar opp på det stora
sockenstämmobordet, berättade de.
Om en stund hette det:
— Nu sitter han i ordförandestolen och äter och dricker.
Nästa gång talade de om, att han satt och talade, alldeles
som om någon skulle vara inne i rummet hos honom. Han
lyfte glaset och skålade med någon, som barnen inte
kunde se.
Hustrun frågade blott litet efter vad mannen tog sig till.
Hon kunde inte tänka på något annat än detta enda, att han
hade skjutit på henne. Tänk, att den mannen, som hade
lovat att älska henne i nöd och lust, hade skjutit på henne!
Hon tyckte, att det skulle vara omöjligt att gå tillbaka
till honom. Det var inte så mycket den tanken, att hon skulle
komma att leva i ständig skräck för en man, som grep till
bössan vid minsta motsägelse, som hindrade henne från
att vända åter till hans hus. Det var väl snarare den
hjärte-förlamande känslan, att han måtte hata henne, då han var
i stånd att falla över henne på detta sätt.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
