Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Luciadagens legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LUCIADAGENS LEGEND
borggården till sina sysslor, och hästarna reste sig
bullrande i sina spiltor.
"Nu vaknar också herr Eskil", tänkte hon. "Han lär
strax befalla mig att hämta hans morgondryck, och jag
måste då erkänna, att jag har handlat så ovisligt, att jag
varken äger öl eller mjöd att värma åt honom."
I denna stund av högsta fara för den unga borgfrun
kunde hennes himmelska vän. Sankta Lucia, som torde ha
besinnat, att hennes skyddsling endast hade felat av alltför
stor barmhärtighet, inte längre motstå sin lust att bispringa
henne. Den heligas jordiska kropp, som i hundratal av år
hade vilat i den trånga gravkammaren i Syrakusas
katakomber, uppfylldes med ens av en levande anda, återtog
sin skönhet och sina lemmars bruk, iklädde sig en dräkt
vävd av stjärnljus och begav sig åter ut i den värld, där
hon fordom hade lidit och älskat.
Och endast få ögonblick därefter såg den häpne väktaren
i porttornet på Börtsholm, att ett nattens under, en eldkula,
dök upp längst i söder. Den genomskar rymden snabbare,
än att ögat kunde följa dess färd, kom rätt mot Börtsholm,
for förbi väktaren på så nära håll, att den nästan vidrörde
honom, och var försvunnen. Men på detta klot av eld, så
tyckte åtminstone väktaren, färdades en ung jungfru på så
sätt, att hon stödde sig mot det med tåspetsen, under det
hon höll armarna högt upplyfta och liksom lekande och
dansande begagnade sig av den glödande farkosten.
Nära nog i samma stund såg den i ångest och bävan
vakande fru Lucia ett skimmer tränga igenom en springa i
dörren till sovkammaren. Och när dörren strax därpå
uppläts, trädde till hennes undran och glädje en skön jungfru,
iförd kläder så vita som stjärnljus, in i rummet. Hennes
långa, svarta hår var tillbundet med en växtslinga, men
på denna slinga satt inte vanliga blad och blommor, utan
små blinkande stjärnor. Dessa stjärnor upplyste hela
kammaren, och dock tyckte fru Lucia, att de var för intet att
räkna mot den ljuva främlingens ögon, som inte endast var
av den klaraste glans utan också utstrålade himmelsk
kärlek och barmhärtighet.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
