Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Syster Olives historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SYSTER OLIVES HISTORIA
hennes ansikte blev stelt liksom den gången, då hon hade
spelat donna Sol. Och när hon började tala, kände hon
igen den sköna spanjorskans avskyvärda, onaturliga röst.
Från denna stund hatade syster Olive teatern. Men som
hon var en praktisk och klok människa, gav hon inte genast
efter för sin misstämning. Hon kämpade emot den under
en hel vinter, men slutligen blev den henne övermäktig.
"Jag har nu förstört tillräckligt många roller", sa hon
till sin direktör. "Det återstår mig ingenting annat än att
ta avsked och gå min väg."
Efter detta kom hon till oss och blev
barmhärtighetssyster. Hon var alltid lugn och glad, och de sjuka älskade
henne. Hon var lycklig också hos oss. Det låg i hennes
natur. När jag lärde känna henne, var jag ännu ung, och
jag frågade henne mer än en gång: Längtar ni inte tillbaka
till världen, syster Olive, till er teater, era roller, era vackra
hästar och er eleganta våning?
Jag minns tydligt vad syster Olive svarade, när jag
frågade henne på detta sätt. Hon hade med åren blivit allt
mer och mer lik en bondhustru. Hon hade lagt på hullet,
hennes ansikte var rynkigt och grovt, men hon såg mycket
kraftig och klok ut med sin breda haka och sina klara
ögon.
"Vad skulle jag längta efter?" sa hon. "Det var ju
omöjligt att hålla på längre. Det, som jag hade lust till, hade
jag inte anlag för, och det, som jag hade anlag för, det
hade jag inte lust till."
Härmed avslutade barmhärtighetssystern sin berättelse.
— Vet ni vad? sade konsuln. Jag såg henne uppträda.
Jag var på teatern just den aftonen och såg henne spela
donna Sol. Det var ett grundligt fiasko. Men vad ska vi
nu säga om allt detta?
— Man kan väl inte säga mer än en sak, utbrast den
belgiska målarinnan. Den inre kallelsen är den värsta av
alla bedragare.
— Man bör helt säkert misstro den, sade en av de franska
damerna.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
