Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
själva naturen få rÖst för att återföra i ens medvetande det
förskräckliga, som övergick mänskligheten.
Återigen ropade det inne i dimman:
— Blodet flyter som vatten i dikena. Likhögarna ligger
på åkern, stora som halmstackar. Ja, ja, ja, hjälp de
krigförande!
Det var naturligtvis den sinnesrubbade kvinnan, som
alltid strök omkring i trakten bedjande och sjungande, som
nu hade tagit sig till att anropa Gud för de stridande
stormakternas räkning. Hon gick väl där uppe på vägen, som
löpte fram längs med skogsbrynet och som nu var
osynliggjord av dimman. Det var rörande att höra henne, och på
samma gång kunde han inte låta bli att småle åt att denna
arma varelse ville sätta en damm för världskriget med sina
böner.
— Hjälp de krigförande, så att de får fred! upprepade
den sinnessjuka. Blodet rinner i dikena som vatten ...
Han stod stilla och lyssnade, så länge som hon var inom
hörhåll. Därpå suckade han och fortsatte sin vandring.
Sannerligen, denna tid var sådan, att varje människa
kunde få lust att ge sig ut på vägar och stigar och ropa ut
den ångest, som man kände.
Den fridsamme stönade vid tanken på denna kamp, vari
snart sagt hela mänskligheten deltog och som hotade hela
världen med förstörelse. Om det åtminstone vore en
stormflod eller ett vulkanutbrott, som man hade att göra med!
Olyckan vore inte mindre fördenskull, men man hade inte
den förnedrande känslan, att den vållades av människor,
anbefalldes av människor. Man behövde inte heller tänka,
att eftersom det var förnuftiga varelser, som hade gripits
av krigets vansinne, så borde det finnas något ord eller
kanske någon åtgärd, som kunde hejda raseriet. Man
behövde inte varje dag och stund med smärta och ångest
grubbla för att finna detta, som skulle sätta en damm för
ödeläggelsen.
— Vad kan jag göra? frågade han sig själv. Mitt ord
skulle inte ha större betydelse än den stackars sinnessjuka
vandrerskans. Men ändå . . .
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
