Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
Mannen, som inte förstod, att det var dimman, som hade
hört hans bön och lagt sig förslöande över hans själ,
hängav sig åt den tron, att han hade vunnit i jämvikt och
vishet.
Han prisade sin klokhet och sin försiktighet. Allt lust
att finna ett medel att hejda den syndaflod, som var
lössläppt över världen, drunknade också i det töcken, som,
utan att han märkte det, omhöljde hans förstånd. All lust
att handla föll till marken i rådlöshet, men han var så
förslöad, att han prisade sig lycklig, därför att han hade
vishet nog att hålla sig stilla och låta bli att överanstränga
sig med en hopplös strävan.
Han såg, att andra, som inte var förmer än han,
framträdde för att säga sitt ord, men han märkte inte, att de
vann något med sitt talande. Han liknade dem vid kvinnan,
som han hade hört ropa till Gud i den dimmiga
höstmorgonen. Han ansåg, att deras själar måste vara förvirrade,
eftersom de företog sig något, vartill de varken hade makt
eller befogenhet.
Men innerst inne i själens djup hade han dock följt deras
handlingar med brinnande ångest. Under sköna, stjärnklara
nätter förlorade dimman sitt välde över hans själ, och då
tänkte han med förtvivlan på den stund, när han måste
lämna det jordiska och föras inför sin domare. Och han
visste, att i den stunden komme kvinnan, som gick och ropade
på vägen, att stå jämte honom inför Guds tron. Och till
honom skulle Gud fader säga med sträng röst:
— Jag släppte en storm lös över jorden i din tid. Hur
kom den tanken till ditt hjärta, att du skulle gömma dig
undan för stormvädret?
Då ville Den fridsamme försvara sig och säga:
— Det var övermänskligt, det som du begärde att jag
skulle göra. Jag teg stilla, därför att jag ingen utväg såg.
Det hörde inte till min syssla att dämpa din storm. Jag
fruktade, att jag mera skulle skada än gagna.
Då skulle den högste domaren säga:
— Jag vet, att jag inte hade givit dig förstånd nog att
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
