Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING
Sägen mig, I Värmelands döttrar,
varför höllen I upp att vakta över vår allrakäraste?
Han var ömtålig som häggblomstret
och lätt att bryta som knäckepilen.
Han var en ganska skygg fågel.
Glömden I, att han hade ett mycket ädelt sinne,
att han var av vattenandarnas släkte, det, som suckar efter
salighet?
Trodden I, att han skulle vända tillbaka en annan natt?
Det är förgäves, att I vänten på strandbrädden,
I Värmelands döttrar.
Aldrig mer röres guldharpans sträng av hans strömkarlshand.
Aldrig mer skolen I se honom med näckroskransad tinning,
med svarta lockar fallande ner över skaldepannan,
med händerna löpande snabba som eldslågor
och halvöppen mun och lysande stjärnögon.
Om I ännu en gång fån se honom,
då ligger han tyst på vågen,
flyter med strömmen gammal och grå och viljelös.
I tan honom kanske för en storfura, nedvräkt från
bergshöjden,
ända tills I möten hans ögon, som stirra mot stjärnljuset,
de förfärliga strömkarlsögonen,
de där varken veta av hopp eller längtan,
de där endast tigga och be om förintelse.
Si, många dagar äro gångna,
sedan vi hörde vår väns harpa i Klarälvslandet,
sedan han lade oss i bojor med danslåtar
och gjorde oss till trälar med strängaspel.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
