- Project Runeberg -  Två berättelser /
87

(1898) [MARC] Author: Franz Hoffmann Translator: Henning Wendell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PA LEVÉEN. 87

jen svälta ihjäl och dö som hundar på öppen gata!
Solen var nära sin nedgång och kastade redan röda,
glödande strimmor på Mississippiflodens breda
vattenspegel. Tomas uppgaf det sista hoppet att i dag
kunna röra ännu ett mänskligt hjärta till förbarmande.

»Låt oss gå, mamma lilla!» sade han med betryckt,
skälfvande stämma. »Inom några minuter är det mörkt,
och vi måste därför nu uppsöka vår hviloplats. Har det
en gång väl blifvit natt, så har jag svårt för att hitta.»

Den stackars kvinnan snyftade.

»Således åter gå hungrig till hvila!» hviskade hon.
»Stackars Tomas, ditt öde är hårdt.»

Obemärkt af båda hade emellertid en främmande
herre nalkats dem och hört moderns sista ord.

»Huru?» sade han i förebrående ton. »Är det ett
hårdt öde, då man är ung och har friska lemmar?
Ni borde blygas, kvinna, att vara så otacksam mot
skaparen!»

Tomas såg på den främmande herrn med högst
förvånade blickar. Han såg framför sig en man, ej
längre ung men icke heller gammal, af undersätsig,
kraftig byggnad, med allvarliga, nästan stränga
anletsdrag, brynta af stormar och heta solstrålar, med
rynkad panna, hopknipta läppar och med ett uttryck
i ögonen, som röjde beslutsamhet men äfven en viss
hårdhet och häftighet. Tomas lät emellertid icke
skrämma sig.

»Banna ej min stackars moder, käre herre!» sade
han med undergifven, bedjande ton, »hon är blind och
nästan utblottad på all lifvets nödtorft.»

»Blind? Det är visserligen mycket illa och
sorgligt», genmälde främlingen. »Men utblottad på allt?
Obegripligt! Ar du för lat att arbeta, pojke?
Krafter därtill fattas dig väl ändå icke.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:27:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvaberatt/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free