Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Läsningen. Landet - 24. Jordras i Uskela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24. Jordras i Uskela.
(Egentliga Finland.)
Hela sydfinska kusten är genomskuren av långa och
smala havsvikar, i vilka åar utströmma från de högre
belägna sjöarna. Men icke allt vatten rinner fram längs
jordytan; en del silar sig in i marken och genomdränker de
undre jordlagren. Och, där dessa vattendränkta lager
ligga djupare ned, vet man sällan av deras tillvaro. Blott
då man gräver brunnar, kan man märka, huru mycket
vatten finnes i jorden; den är nämligen vattendränkt till
samma höjd som vattenytan i brunnen.
En del av Uskela socken består av lös lerjord, som
ge-nomflytes av en å, vilken utfaller i Halikkoviken. Vid
dess mynning ligger Kimito ö, som skiljes från fastlandet
genom två sund, Sandö ström och Kimito ström. Vid
stranden av ån är leran i sina understa delar ofta mycket
vattendränkt. En morgon år 1770 såg folket i
prästgården med förundran och skräck, att en lång djup klyfta i
jorden under natten hade öppnat sig tätt invid gården,
och, hade den rämnat några steg längre, skulle husen hava
instörtat. Denna händelse var längesedan glömd, när år
1824 ett nytt jordras inträffade och socknens gamla
träkyrka hotade att instörta, så att den måste rivas ned. En
dag i maj 1827 hördes ett underligt dån, jorden öppnade
sig, och en stor åker, hörande till Veitakkala säteri, rasade
in. Jordraset sträckte sig över 8 hektars vidd, en del av
vägen till Sankt Bertils kapell störtade ned i klyftan, och
luften uppfylldes av illaluktande ångor, som den
vattendränkta leran gav ifrån sig. Vid stranden av ån stod en
kvarn, och den stjälpte med bakväggen nedåt.
Mjölna-ren var i kvarnen och led ingen skada, men, när han i
förskräckelsen ville skynda ut, fann han ej rätt på dörren, ty
den låg nu uppåt över hans huvud.
År 1843 den 1 juni kl. 7 på morgonen dämdes
plötsligen ån av ett nytt jordras, så att vattnet först klockan 3
på eftermiddagen kunde finna ett avlopp. Vid detta
tillfälle sjönk större delen av den gamla begravningsplatsen
med sina döda i jorden. Sedan den tiden hava ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
