Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 75. Möten med jättar - 76. Skämtsagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varandra till munnen, drack ut tjäran, torkade sig om
skägget och sade med välbehag: »Nog har det ännu sin
gamla goda smak.»
76. Skämtsagor.
Någonstädes i detta land är en by vid namn Hölmölä,
och där bo hölmöläiset, hölmöläborna. Dessa
hölmölä-bor äro ett mycket försiktigt folk och betänka sig väl,
innan de företaga sig något, på det att ingen skada måtte
ske genom för mycken brådska. Om dem berättas, bland
många andra kloka företag, följande:
a) Skörden. När hölmöläborna skulle skära sin råg,
behövde de därtill sju personer. En böjde ned
rågstängeln, den andra höll ett trästycke därunder, den tredje
avhögg halmen, den fjärde bar halmen till kärven, den femte
band kärven, den sjätte bar kärvarna tillsamman, och
den sjunde reste upp skylen. Matti råkade en dag betrakta
deras arbete och förundrade sig över deras stora
omtänksamhet. Om aftonen var en halv teg skuren och
halvannan oskuren. Matti ville göra hölmöläborna en tjänst och
företog sig om natten att skära och binda det, som ännu
var oskuret. När han slutat sitt arbete, lade han skäran
på sista skylen och gick bort att sova. Hölmöläborna
återvände om morgonen och funno rågen skuren samt skäran
på skylen. Allmän förundran. Efter en lång
överläggning stannade alla vid den meningen, att ett så skadligt
hastverk som denna skörd måste ha skett genom trolleri,
och att trollkarlen hade förvandlat sig till en skära. Han
skulle således dränkas, för att han icke en annan gång
måtte fjäska bort folkets grundliga arbete. Men det
befanns icke rådligt att röra vid en så farlig person; därför
tog man en lång stake, band vid dess spets en ögla och
lyckades på detta sätt nedrycka skäran. Hela sällskapet
hade nu den fägnaden att se, huru skäran måste följa med
till sjöstranden, fastän den stretade emot av alla krafter
och hakade sig fast i stubbar och dikeskanter. Äntligen
ficks skäran i båten och roddes ut på djupet. Vid skaftet
band man en stor sten med starka tåg, för att den ej skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
