Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 198. Hemkomsten från skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemmet. Vägen blir mig så lång, hjärtat blir mig så fullt.
Jag vill tänka på något annat, medan jag än har ett stycke
kvar till backen vid kyrkan.
Vad allt har jag icke lärt och sett, sedan den
morgonen förr, när jag klev på stegen där hemma och tänkte på
det obegripliga ordet vårt land! Nu känner jag det;
— ja, det vill säga, jag känner ett litet höm därav; den
första bokstaven av en lång läxa. Men jag vet nu, att
det är värt att älskas och varför vi älska det. Min
fader i himmelen, låt mig få lära mycket, mycket mer
om mitt fädernesland, på det att jag må bliva det värdig
och kunna tjäna det i hela mitt liv!
Huru förunderligt Gud dock har skapat detta land och
välsignat dess armod! Så hårt, så kallt, så fattigt,
avlägset, gömt och glömt, och dock det skönaste, bästa,
rikaste, gladaste land för oss! Vad är det med ett land,
där människan i en beständig sommar sätter sig mätt vid
naturens färdigt dukade bord? Allt bjuder det henne,
men icke den glada äran att skapa någonting nytt och
bättre, icke det starka medvetandet att kunna försaka,
icke den fria känslan att vara ingens slav. Jag vill vara
naturens herre och icke dess snyltgäst. Jag vill vara
Solgrim, som fick det öde landet och omskapade det till en
lustgård. O, min moder, du hade rätt: detta är någonting
värt att leva för.
Och’ detta folk, som Herren Gud har ställt här att bryta
stenar vid världens ände, vad jag älskar det i dess lugna
kraft! Det är sådant natur och öden ha gjort det; ett
skrovligt, gammalt träd på en stenbunden mark. Men när
vi bortrensa de torra kvistarna, när vi skaffa det luft och
ljus och breda frisk, ny jord kring dess rötter, se då skall
det skjuta gröna toppar, då skall det blomstra i frisk
ungdom. När jag tänker på vad detta folk genomgått, utan
att dö, vad det burit, utan att brista, och försakat, utan
att misströsta; då föreställer jag mig, att det aldrig kan
brytas, så länge dess rot är frisk. Det finnes endast en
fiende, som kan döda det genom att utmärgla dess kärna,
och han heter V e k 1 i g h e t. Men se, då står åter det
hårda, kalla, fattiga landet runtomkring och säger:
arbeta! Det förvekligade folket vaknar som ur en dröm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
