Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Det mera directa herdaminnet - a. Sogneprester eller pastorer, kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Pastores.
varande, särskildt såsom samvetsråd. Qvinnan kunde ej
förmås at bekänna, med mindre man anställde med henne
skyllan, då kunde de låta flöte henne på vatnet: sjunker jag, då
kan de se, jag är fri, och flyter jag, då kan de se mig vara skyldig”.
Rätten tog fasta på de sista orden, och hon lockades svara: ”flyter
jag, då får jag bekänna”; hvadan, mente Rätten, det vore så godt
at hon bekände nu. En annan dag framkom en borgare, som, då.
hennes svin gjort honom ohägn, huggit benet af ett bland dem,
och nu sade, at hon då hotat honom med olycka, som gått i
fullbordan, då ”efter 3 eller 4 månader hans gård afbrändt, med flera
olyckor, som de tänkte Kari skulle dem påvållet”. Samme man
hade uptäckt ett hål i en sin bås, och medan han gick att förtälja
derom och kom tillbaka var glaset ”med dess materia borta”; sedan
hade två hästar störtat för honom, en natt hade 28 får dött och
aldrig kunde någon kalf lefva öfver 8 dagar, m. m. Likaledes
klagade han, at ”för tre år sedan”, som han gick til Samneröd
fick han oförmodadt ett slag öfver benet, så at skadan ej kunde
helas på ett år, desse olyckor, och äfven hans ”hustrus många
svagheter”, hade händt, ”sedan Kari hade en kalf i hans hus”.
Och Rätten blott fortfor at förmana henne till bekännelse. 7”Ja,
Rätten förehöll henne, at bödelen måtte tilstädes, at bruka sådana
medel mot henne til bekännelse, som är gjordt wedh de andre
trållfollk, derest” etc. Hon svarade, det Rätten måtte döma henne
dertil som de ville, ”de skulle försvara det en anden dag för Gud”;
men hon var oskyldig. ”Och efter Rätten mäst hele dagen arbetat
på alla de sätt tänkas kunde” at få henne til bekännelse, dock
fåfängt. Framdeles skulle hon derföre behandlas ”af bödelen med
piinsel, som Ellin i Stafsäng och de förre trållfolk wederfaret är,
at derigenom kunde blifva sådan upliusning, som verket tjenligt
är”. Under tiden hade kyrkoherden henne åter före. Sedan
”examinerades” hon i hans närvaro af Rätten, ”och der hon då ej ville
bekänna, var nu mästermannen kommen, som skulle bruka sådan
tortur, som” etc. Den hade förr blifvit brukad mot nämnda hennes
slägting Elin, och denna ”bekände”, at hon såg Karin Jons först i
Marstrand för 6 år sedan om påsk i deras (trollpackornas?) gästabod,
”i samma deris satans gästabod”, som det heter sedan; de voro
tilsamman hvart år om jul och påsk, i Marstrands skants. Trots
hennes högtidliga nekande, föll det Rätten icke in, at den f. d.
trollqvinna, som fått vitna mot henne, sett i syne eller fore med
öppen lögn, utan hotade henne med torturen. Nästa gång flitigt
nexaminerad af herr lagmannen Niells Thomisön så väl som af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
