Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Det mera directa herdaminnet - a. Sogneprester eller pastorer, kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rabe. 133
»förslag om en maka”, hvilket vi ej kommit i tilfälle at
se. Men samma år upblossade den famösa striden om
hans utgifna läroböcker LXX och 1I111 sentenser, för
hvilken vi ”under linien” lemna en kortare redogörelse; den
föranleddes af C. F. af Wingård genom flera angrepp på
boken med sentenserna *æ). Derefter blicke vi på det fred-
*) Striden fördes i Götheborgs Allehanda, och närmaste
anledningen togs af en lofordande anmälan, hvilken en anonymus,
som dock på stilen genast igenkändes vara lector C. F. af Wingård,
vidhöll gång på gång, oaktadt Rabes protester. Det vissa är, at
Rabe i en annonce (Sept. 1806) skrifvit: ”Om åt latinens studium
kan gifvas någon vighet och lättning för lärare och lärjungar, så
är den gifven i detta arbete, och mera bör författaren sjelf ej
tillåta sig at säga til bokens fördel”. Och nu börjar lektorn slag
på slag sina angrepp mot sagda lärobok. Angreppen äro onekligen
gjorda med mästarhand men med en originalitet i uttrycken, som
dessutom voro personligt närgående, mot hvilken sedan Rabes
vapenbroder (Wallmark) gjorde en ej mindre närgående sperridt. Rabe
sjelf blef ej svaret, eller rättare svaren, skyldig. Det hela
påminner ej blott om forntida anfall de lärda emellan, utan ock, när vi
se på ämnet, nästan om det larm, Hollberg beskrifver upkommet
för den förlorade Melampe skull. Det gick så långt, at de båda
unge männen föreslogo hvarandra at läsa några skrifter, hvilka
syftade på dumhet. Det gick ännu längre, sedan lektorn stegrat
sin dryga och förnäma ton, liksom hade han redan varit biskop,
för at gissla sin vederdeloman, kallande sig ”pædagogomastix”
(pädagoggisslare), ehuru de i sjelfva verket voro pädagoger bägge två,
och sedan Wallmark, anmodad, laggt sig i striden. I honom hade
lectorn fått en af qvicka utfall sprittande motståndare, och nu gick
det å ömese sidor löst med skarpa ordahugg, dem vi ej här gitta
återgifva. Omsider skref Wallmark en ”fredstraktat” emellan ”Hans
grammatiska höglärdhet” och ”Hans pædagogomastixska Höglärdhet”
jämte satiriska bilagor, i hvilka den senares språk åter ”gisslas”.
Den skarpa skriftvexlingen syntes ej vilja taga slut, ty en knif
hvässer den andra, och lectorns far hade misbilligat sin sons
upförande i denna sak. Men lif och rörelse var det i den lärda saken,
och sjelfva gymnasisterna delade sig i tvänne läger, för eller mot
den ene eller den andre. Slutligen grep hofcancellären Zibeth in
och befallde i bref til J. Wingård med hotande uttryck
pennstridens prompta nedläggande, Det höll på emellanåt at komma från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
