- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
6

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Dricker han? — Lekmannapredikanten bet
hårdt ihop läpparne och såg sin följeslagare rätt
in i ögonen, han ville både höra och se sanningen.

— Får han inte de’ då? — Bonden skrattade
något försmädligt, men tystnade strax, då han
mötte den andres strängt ogillande blick.

— Nej, ty det står skrifvet, att ingen på
samma gång kan tjäna gud och djäfvulen. — Hans
ord stöttes fram så korta och befallande, att
bonden hoppade till och nästan skrämd betraktade
honom, men han hade föresatt sig att ej krusa
kolportören och för den skull höll han ögonen
envist fästa på den andre.

Det, som först slog betraktaren, var Mörks
långlagda, bleka ansikte, omgifvet af ett svart,
finkrusigt skägg och de stora, bruna ögonen med
deras oupphörligt skiftande uttryck. Mörk skulle
kunnat kallas en vacker karl, derest ej hans tunna,
beniga näsa varit alldeles för kort och pekat uppåt
i stället för nedåt. Hela ansiktet gjorde därigenom
intryck af att vara ofullständigt, man såg genast
att näsan skämde de eljes rena dragen, men
därom föreföll åtminstone Mörk själf okunnig. Han
lät lungt bonden granska sitt yttre och visade
därigenom, hur van han var att utgöra
medelpunkten för hundratals ögon. Han sköt till
och med filthatten längre bakut på nacken, så att
en svart lock kokett ringlade ned i pannan,
hvilken med sin matta, hvita hudfärg bjärt stack af
mot ansiktets mörkare nedre del.

— Ska’ han stanna länge i Tvärmora? återtog
bonden och gjorde ett försök att skaka af sig det
intryck, predikantens kyligt lugna min gjorde på
honom.

— Så länge det behagar herran. — Hans ord
föllo tvärsäkra och bestämda, medan ögonen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free