Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trodde sig höra en hånfull anmärkning halfhögt
yttras bakom sig med den för bönder sins
emellan egendomliga tvärsäkerheten. Men snart var
hans misstämning bortblåst, en blick mot
himlahvalfvet, som molnfritt hvälfde sig öfver nejden,
skänkte honom den styrka, han ej fann inom sig
utan stundom måste hämta utifrån.
— Här bor Per Ols’, upplyste körsvennen och
lutade hufvudet åt höger, medan han höll in
hästarne.
Mörk såg dit. Vagnen hade stannat på vägen
nedanför en byggning, hvars vanvårdade yttre
och trasiga halmtak långt ifrån fördelaktigt
vittnade om ägarens ordningssinne.
— Jaså. — Han beredde sig att stiga ur
vagnen och räckte bonden sin hand, men denne
låtsade ej se det, utan sysslade ifrigt med tömmarne,
som i en hast gifvit honom mycket att sköta.
— Tack för skjutsen, dyre vän! sade Mörk efter
en stunds fåfäng väntan.
— Hå, ingenting att tacka för, tycker ja’.
— Hvad i hafven gjort en af dessa mina
minsta, det hafven I och gjort mig, säger herren.
— Säjer han de’, inföll bonden — då får väl
vi två göra upp den saken oss emellan.
Mörks ansikte blef blodrödt och handen knöt
sig krampaktigt kring käppen, när han raskt
hoppade ur vagnen.
— Karl, vet du inte... hut hade han så när
ropat, men hejdade sig lyckligtvis i tid och såg stumt
förebrående på den andre, som emellertid ej tog
någon notis derom, utan spefullt klatschade med
piskan.
— Ja skjutsen va’ som sagdt inte mycke’ te tacka
för, återtog han säfligt — mina hästar orkar nog
dra’ ett helt lass guds ord än en mil bortåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
