Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Drängen stod och småflinade för sig själf.
Det här var väl ändå tusan. Oskar, som högt
och dyrt svurit att hvarken bry sig om kjoltyg
eller bränvin, tänkte han nu slå sig på bägge
delarne?
℔ . *
Mörk satt vid fönstret i sin kammare. Han
var så nöjd att ett kluckande, långdraget skratt
litet emellan bröt fram ur hans strupe och ekade
mot väggarna, tills det dog bort och försvann i
vråarne. Han hade också anledning att vara
glad. Visserligen sprang Anna blossande röd och
med tårar i ögonen sin väg, då fadren kallat
henne för att lägga ihop deras händer och gifva
dem sin välsignelse, som det alltid brukas, när
en far får sin dotter lyckligt bortgift, men han ägde
ju Karl Lundbergs löfte. — En svår sjukdom är
dock en härlig sak — ibland.
— De kom lite’ väl tvärt, hon blef blyg,
menade gubben. — Flickor ä så konstiga så.
— Kanhända det, nickade Mörk och dolde sin
oro, ty han var långt ifrån belåten med
utgången, men det svåraste var undangjordt, nu
återstod blott att tvinga en svag kvinna till lydnad
och underkastelse.
Men tills vidare måste han sitta på sin
tarfliga kammare, som icke ens var något hem. Nå
nå ingen tid var förliden. Och med välbehag
valkade han bussen drömmande om det, hvarpå
han väntat så länge.
Otydliga och dimmiga sväfvade några bilder
förbi hans inre syn. Annas Ijusa, blida ansigte
först och främst. Kärleksfullt och med vördnad,
som det anstår en trogen maka, såg hon upp till
sin herre och man, där han stod på Storgårdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
