Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
ett gulblekt skrynkligt ansikte, ur hvars matta,
inflammerade ögon den sista lifsgnistan för länge
sedan tycktes hafva flytt. Karl Perssons knotiga
händer vana att kröka sig i ett hårdt grepp kring
spaden och plogen, famlade utefter lakanets fåll,
liksom sökande ett stöd.
Hon förstod honom och fattade hans ena hand
mellan sina båda.
Den döende log och hviskade nästan ohörbart.
— Mor du!
— Jaa Kalle. — Hennes ord träffade hans
öron som en smekning.
— Har du skrifvit te’ Öskar?
— Jaa, svarade hon utan en darrning på rösten.
Det var förstås osannt, men doktorn hade strängt
förbjudit allt, som wvar egnadt att oroa mannen,
och hon Ijög för att skaffa honom litet lugn.
— Talade du om, att de’ snart ä’ slut me’
mej då?
— Åh farl invände hon bedjande. — Inte ä’
de’ så farligt, inte. :
— Jo, ja känner de’. Te’ kväll’n blirja borta.
Hon märkte, att tårarne stego upp mot
ögonen, men med en kraftig ansträngning tvingade
hon åter ned dem och sade:
— Så du pratar, Kalle. — Nu dög det ej att
visa sig svag, det skulle kanske påskynda den
sjukes död, sedan ... efteråt fick hon gråta ut.
— Joo, ja vet de’, envisades han. — Ser du.,
den här historien me’ Oskar ...
— De’ ä förbjudet att tala, doktorn tycker
inte om de’.
— Inte ja’ häller ... de’ gör så ondt. — Han
slöt ögonen med ett tyst skratt öfver sin lilla
kvickhet och försökte sofva, men några hesa
rosslingar hindrade honom, och när blodskummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
