Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
han gifva den döende några vänliga ord med på
den sista färden och sade för den skull:
— Jag är här för att säga, att jag förlåter din
son allt det onda han gjort mig.
Karl Persson blinkade, och Mörk trodde sig i
hans skrynkliga anlete se en skymt af den forna
illpariga hårdheten, då han med oväntad kraft
svarade:
— Pe’kan I tryggt göra, I har inte förtjänt
så lite’ på den saken, de’ va’ ju priset för Anna.
Mörk märkte, hur en helig vrede började sjuda
inom honom. Här låg en kraftlös gammal man
med dödens stämpel på sina drag och likväl ...
likväl sköt han nåden ifrån sig och tackade icke
ens för den förlåtelse, som kastades åt honom.
Det var starkt detta. Mörk beredde sig att gifva
den hårdnackade syndaren en dundrande
straffpredikan till vägkost, men den vaksamma fru
Persson hindrade honom.
— Den, som I ej unnat lefva i fred, sade hon
kallt och afmätt — kan I teminstingen låta dö i
ro. — Hennes skarpa, blanka ögon mötte trotsigt
hans, och med en energisk åtbörd sköt hon
predikanten åt sidan och intog hans plats.
Alla de vackra orden om förlossning och evigt
hopp dogo på Mörks läppar. Dystert försökte han
se förbi henne och nå den döende, hvars sinne
sjukdomen borde ha mjukat upp, men de vakna
ögonen voro öfverallt. Han blef rädd för de där
ögonen, så genomträngande klara och rena, och
ångrade att han infunnit sig här, där man så
litet frågade efter honom och hans ord.
— Ja’ har inte bedt er komma, återtog fru
Persson hårdt — men nu ber jag er om en sak: gå!
Mörk teg kufvad och slagen. Han gjorde
dock ännu ett svagt misslyckadt försök att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
