Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
ning från en högre makt, hon ville icke tänka
mer, hon begärde blott ett: ro.
— Anna! sade han frågande.
Hennes namn var det första, som mötte henne
från hans läppar, det var äfven det sista hon hört
af honom, när de skildes för flere månader sedan.
Hon försökte le, stapplade ett par steg framåt,
lutade sig hjelplös mot honom och brast i gråt.
När han plötsligt kände hennes hufvud mot
sitt bröst, vacklade han ett ögonblick, men
sekunden därpå grepo hans starka armar kring henne,
och som om hon varit ett litet barn lyfte han henne
och bar henne med sig.
Hon hörde, hur det arbetade i jättens bröst
hur han sökte efter ord utan att finna några, men
hon brydde sig ej om att tänka, hon hade
ändtligen funnit ro och såag icke ens, att ett par
förbigående stannade och undrande blickade efter
dem. Hon märkte blott en sak, att en oerhörd,
svindlande glädje gripit henne; näst gud fader var
ändå Oskar den starkaste, och plötsligt smög hon
sig lekfullt intill honom och började nicka i takt
efter hans långa steg. ;
— JIa’såg dej på långt håll från fönstret, sade
kusinen som ett slags förklaring, och ett djupt,
kluckande skratt bröt fram öfver hans läppar.
Hon slöt ögonen och lade sin ena arm kring
hans nacke utan att svara, hon var för lycklig att
kunna det.
Oskar gick vidare, in genom Nedergårdens
grind, öfver förstugubron och stannade först i
salen.
— Ser du, mor, ropade han, och rösten
brusade som ett vattenfall för hennes öron — ja’ sa’
dej ju, att hon skulle komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
