Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian Elster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39 KRISTIAN ELSTER.
gest märker, att faderns onda böjelser gått i arf
till deras barn, och att de två, fader och son,
bakom hennes rygg ömsesidigt gifva hvarandras dolda
anlag fart. En man, som varit på färdvägar uppåt
fjällen, har blifvit borta, och hustrun utkämpar nu
den tysta inre kampen med sig själf, om hon har
rätt att tiga med detta brott, när hon vet, att det
gäller två själars frälsning, och när hon klart och
tydligt ser, att strafflösa skulle inga band längre
hålla dem tillbaka. Hon anger sonen för dråp,
fast hon vet, att all hemmets lycka och lefnadsfrid
har hon dermed utestängt från sitt eget bo, och
sedan sitter hon »ensom med sin Sorg paa de øde
Vidder». Det är ett hjältedåd af dem, som ingen
ser och ingen talar om, ett af dem, som ingen
historia bevarar åt eftervärlden, mesn om det är
skaldens ära att låta lefva.
Man har jämfört denna berättelse med
Björnsons bondenoveller. Men det låter nästan som en
otrolig saga, att man samtidigt ankat om imitation.
Efter alt, hvad förut sagts om Elster, är det klart,
att hvad han här skildrat, ett ensamt
människohjärtas tysta kamp för att inom sin lilla krets vara
sann och rättrådig, dess seger och det hopplösa
eländet att genom själfva segern, för dess egen
skull rent af, allena nödgas lefva det lif, som var
kvar »midt i denne rasende Vinter, som tumler
sig truende over Dalens ovre Ende, mens Havet
begraver dens Haab under den nedre» — det är
blott en dikt om hvad Elster sjelf i åratal sett med
egna ögon. Och åt detta slags lif skänkte han,
hvad han ägde starkast af sympati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
