| 71 |
Mer än de flesta länder är Sverige ett skogsland. Mer än hälften av landets yta är skogbevuxen, och bland Europas stater torde blott Finland kunna i fråga om relativ skogsareal mäta sig med Sverige. Utan människans ingripande, säger d:r Stolpe, skulle säkerligen hela vårt land vara skogbevuxet -- med undantag av fjälltrakterna, där de häftiga vindarna och den korta vegetationsperioden sätta en gräns för skogens utbredning.
Skogsbrukets betydelse för vårt folks ekonomi har under de senaste båda mansåldrarna varit utomordentligt stor. För närvarande befinner den sig kanske i en viss stagnation, åtminstone relativt taget. Inom skogsbruket lider det först nu mot slutet av perioden för den extensiva skötseln. Så småningom måste vi även här övergå till en mera intensiv sådan, eller till en omsorgsfullare vård av skogskapitalet och en längre driven förädling vid dess tillgodogörande. I mån som detta sker, torde skogens betydelse för vårt näringsliv igen komma att stiga.
Mycket återstår dock att göra i detta fall, innan den nya regimen kan anses betryggad. En ändring måste ske i hela den allmänna uppfattningen. Jämför man, huru denna ställer sig i fråga om jordens skötsel och i fråga om skogens, finner man lätt, huru efterblivna vi ännu äro med hänsyn till uppfattningen om den senares rätta tillgodogörande. Att vansköta jorden, suga ut den och överge den betraktas numera som ett barbari, och det fattas föga att man vill återgå till
| 72 |
Komma vi en gång till samma uppfattning om våra plikter mot skogen som mot jorden -- vilken oerhörd rikedomskälla skall ej vårt land då äga i sitt väldiga skogstäcke! Tjugu millioner hektar väl vårdad skog skall säkerligen i en framtid representera många milliarders värde. Väl är ej mycket värt att spå om framtidens varupriser, men åtminstone för närmast kommande tider synes dock allt lova, att skogsprodukternas samfällda värde skall stiga. Under nuvarande förhållanden åtminstone avtager den för den internationella omsättningen disponibla skogstillgången nästan överallt, och förbrukningen kommer väl att ökas, åtminstone i absoluta mått, om ock ej i relativa. Och även gentemot konkurrensen från Ryssland och Sibirien, som inom en framtid kanske blir vår största fara, äro vi väl icke alldeles maktlösa -- genom vårt försprång och genom våra möjligheter att övergå till längre framskridna former av varans förädling.
Den svenska skogen äges dels av statsverket (som därtill förvaltar en stor del av de övriga allmänna skogarna), dels av de stora trävarubolagen, dels av kommuner, institutioner och enskilde. I fråga om skötseln av skogen torde i regeln de stora bolagen få sättas främst, och deras eget intresse driver dem kraftigt att iakttaga allt mera verksam omvårdnad härutinnan. Bland de enskilda skogsägarna är skillnaden utomordentligt stor -- från mönstergill skötsel, i synnerhet å många större gårdar, ned till den mest skandalösa vanvård -- tyvärr vanligast bland en hel mängd av de mindre skogsägarna. Vad angår staten såsom skogsbrukare, måste omdömet bliva mycket olika alltefter olika synpunkter. I fråga om skogens vård äro ju framstegen i flera hänseenden betydande, om än mycket ännu återstår att göra. I fråga
| 73 |
Jämför man vad andra länder förmå uttaga av sina kronoskogar och vad den svenska staten tillgodogör sig, blir resultatet mycket nedslående. Vi stå här inför samma gammalmodiga åskådning, som redan påpekats härovan. Om på svenska statens jordbruksdomäner skördades endast en ringa bråkdel av den gröda som andra länder lyckas åstadkomma, så skulle detta säkert länge sedan väckt ett mycket stort uppseende. Men i fråga om skogen får missförhållandet pågå år efter år, utan att egentligen något göres för en ändring, ehuruväl sakförhållandet öppet erkännes.
I tidningen Dagens Nyheter för den 24 maj 1910 läses:
»Även om de svenska skogarna icke direkt kunna jämföras med de tyska, är dock skillnaden i produktionsförmåga icke så stor, eller bör åtminstone icke vara det, som framgår av siffrorna för den faktiska avkastningen. Här spela för Sveriges del helt andra faktorer in. En av orsakerna till de mindre gynnsamma resultaten från de svenska statsskogarna är bristen på arbetsfolk, en annan att personalen är för fåtalig samt nedtyngd av improduktivt skrivarbete. Jägmästarna ha för liten rörelsefrihet och hinna icke ägna skogen den tillsyn och vård, som den borde ha. En revirförvaltare är så klavbunden, att han måste inhämta sina överordnades utlåtande över rena småsaker. Till och med för en utgift på några få kronor måste skriftväxling äga rum. Och när det gäller försäljning av timmer eller ved, firar skrivarregementet lysande triumfer. Eller vad sägs, när ett par och tjugu skrivelser behöva växlas mellan revirförvaltaren och hans förmän om försäljning av ett parti ved!
När ett praktiskt verk, som domänstyrelsen, är lagt på denna bog, bör det icke förvåna någon, om våra statsskogar icke lämna det ekonomiska utbyte, som de kunde och som de under en affärskunnig ledning också skulle lämna. Forstmännens plats är i skogen och icke vid skrivpulpeten. Varje strävan i annan riktning är till skada för skogarna och för landets ekonomi.
Det nyvaknade intresset för en bättre skogsvård här i landet bör därför i främsta rummet inriktas på att kringskära mångskriveriet
och få den byråkratiska skötseln av statsskogarna omlagd i en riktning, som bättre anstår ett praktiskt verk. Tyskland är i detta fall verkligen ett mönsterland. Där har man för längesedan insett, att det är en stor misshushållning med dyrbar kraft att nedtynga forstmännen med räkenskapsföring och rapportskrivning. Dylika sysslor skötas där av kamrerare och skrivbiträden, och forstmännen få vistas i skogen, där deras verkliga plats är. Men också se de tyska skogarna ut på ett helt annat sätt än våra.
74 Först när denna enkla princip hunnit genomtränga förvaltningen av våra statsskogar, finns det utsikt för, att dessa skola kunna lämna det ekonomiska utbyte som de böra. Att få tillräcklig personal och arbetskraft är ju även en mycket viktig fråga, men den kommer dock först i andra rnmmet. I den mån som det blir klart att man verkligen vill arbeta i riktning mot en verkligt modern skötsel av våra statsskogar, komma nog tillräckliga anslag att beviljas för ändamålet. Det hela blir ju då en ren affärsfråga. Så är det tyvärr icke nu.
För att få ur skogen vad den verkligen kan ge, fordras vidare att man frångår de nu brukliga försäljaingarna av virket på rot och övergår till upphuggning, förkolning, försågning o. s. v. i för användning lämpliga sortiment. Virket bör, så långt det lämpligen kan ske, förädlas på platsen.
Det förefaller helt naturligt, att den som, i likhet med staten, kan åstadkomma en kontinuerlig produktion av virke, också bättre än någon annan bör kunna utbilda folk, som kan på bästa sätt ombesörja råvarornas första behandling. Växlande köpare av virket å rot, vilka måste använda tillfälligt folk och äro mer eller mindre obekanta med ortsförhållandena, kunna icke så väl utnyttja alla möjligheter som den på platsen vana förvaltningen.
En annan sak, som spelar stor roll för vinnandet av en ökad inkomst på statsskogarna, är ordnandet av försäljningen av skogsalstren. Man måste ha rörligare former än nu och framför allt mer affärsmässiga. Den vidlyftiga skrivapparat, som nu måste igångsättas, är alldeles för tung och gammalmodig.
Det kapital som ligger i våra skogar är alldeles för stort, för att landet skall ha råd att låta det förvaltas efter föråldrade och i andra länder för länge sedan utdömda metoder. Skogen mår bäst av en rationell vård, men en sådan fås inte, om jägmästarna skola vara rena expeditionskarlar.»
I Nya Dagligt Allehanda för den 11 februari 1912 skriver bruksägaren Adolf Unger bland annat:
»På tal om det sätt, på vilket de allmänna skogarna i vårt land
nu skötas, beder jag få framdraga ett, såsom jag själv tror, fullt typiskt exempel på arten av samma skötsel.
75 Såsom känt är, har domänstyrelsen sedan snart ett tjog år haft vård även om prästboställenas skogar. För c:a tre år sedan ansökte en församling i Dalsland om tillstånd att få utbyta ett till sin pastors avlöning anslaget stomhemman, beläget i en annan socken, mot en till pastorsboställe särskilt lämpad egendom i hemsocknen. För sådant ändamål blev skogen å egendomarna av en skogstjänsteman uppräknad och värderad. Därvid befanns då, att värdet å den förstnämnda egendomens skog skulle vara 89,000 kr. och något däröver. Denna samma skog hade dock under alla de år den då varit under domänstyrelsens vård och skötsel ej givit, enligt till vederbörande lämnad redovisning, större nettobehållning utöver husbehovet än ej fullt 37 kr. i genomsnitt per år. Nu frågar man, huru en sådan hushållning kan förklaras och försvaras. Det förra kan dock till en viss grad ske, om man tager del av värderingsinstrumentet, av vilket framgår att en stor del av skogsbeståndet utgöres av hundraåriga och äldre träd, vilka, då de kommit upp i dessa åldersklasser, stå ej blott till försämring utan ock till hinder för yngre, växtkraftig skog, som kunde och borde få intaga deras plats. Att många millioner kronor årligen gå förlorade för det allmänna genom att dess skogar på sådant sätt skötas, lider intet tvivel.»
Såsom icke fackman kan jag endast referera ovanstående uttalanden. Men man får en aning om, vilket oerhört värde våra statsskogar skulle representera med en fullt intensiv skötsel. Ensamt kronoparkernas skogar omfatta en sjundedel av all skogsmark i Sverige.
Skogsmedelsfonderna i vissa av Dalarnes och Norrlands kommuner äro ett av de lyckligaste greppen inom den svenska skogsskötselns gebit. Om deras användning i varje fall ännu är den bästa, kan dock vara mycket tvivel underkastat. Jämförelsevis största nyttan har kanske Orsa kommun förstått att bereda sig av dessa oproportionerliga tillgångar, i det de till stor del använts för åstadkommande av järnvägsförbindelser. Lima och Transtrand åter -- vilkas fonder förvaltas av länsstyrelsen -- hava väsentligen begagnat dem för bekostande av sin kommunalförvaltning; med begagnande av terminologien från det enskilda livet skulle man kunna säga, att dessa kommuner »leva av sina räntor». Men detta brukar ju icke
| 76 |
Men under tiden yttrar sig kyrkoherden i Lima församling på följande sätt i sin skrivelse till Emigrationsutredningen:
»Det kan icke vara så mycket att undra på, att familjer med flera vuxna söner och döttrar avlämna ett par, tre stycken till emigrantströmmen, då all jord här i floddalen är så väl upptagen förut och det inte står att få köpa ett stycke till att bilda eget hem på; odlingslägenheter finnas nog i stort antal och av utmärkt beskaffenhet den 12 kv.-mil stora socknen, men det finns icke vägar eller förbindelser; vi hava blott två vägar, på östra och västra sidan älven, och där är var jordremsa upptagen; inte har ungdomen, trots stora förtjänster med bolagsarbete, någonting i behåll, och inte lockar dem heller utsikten till att erhålla eget hem till att spara. -- Det syns vad lättnad i kommunikationer gör endast om en enda ny väg kommer till stånd, såsom nu har skett tvärs över ena halvan av socknen, i det att driftiga arbetare, bondsöner, söka där bilda sig eget hem i närheten av den nya vägen, där odlingslägenheter börja inköpas och dit ett par utflyttningar redan ägt rum, ehuru vägen ej ännu är fullt färdig. Hur mycket mer skulle ej så bliva fallet, om man kunde skjuta fram någon billig järnväg genom odlingsbara marker, nu ytterst glest befolkade. Kommunikationer till den oupptagna odlingsmarken och billiga pengar att få till stånd en liten egendom skulle alldeles säkert binda folket kvar hemma.»
Här måste man fråga sig: När nyttan av en väganläggning i socknen har visat sig så påtaglig, varför använder man då icke sina stora medel för att bygga flera vägar och flera järnvägar? Varför använder man icke pengarna till egnahemslån åt kommunens medlemmar i stället för att ge dem fattigunderstöd? Och varför finner man sig icke uti att betala sina kommunalutskylder själv -- såsom sker på andra orter -- och använder de rikliga tillgångarna i stället till att nyskapa bygdens näringsliv, varav dock alla skulle hava även individuell nytta?
| 77 |
Även i Orsa och Älvdalen, som hava ännu större fonder än Lima, kan man alls icke konstatera något egentligt ekonomiskt uppsving; även här användas stora summor att betala de enskildes kommunalutskylder samt att bestrida kommunens utgifter i övrigt. Varför ej använda dessa ofantliga rikedomar till skapande av en industri här uppe och till bygdens fulla uppodling? [1]
I fråga om avsättningen, i främmande land, av Sveriges skogsprodukter gjorde jag för några år sedan, i samband med en behandling av frågan om utvandringen och vårt näringsliv, följande uttalande, återgivet även i Emigrationsutredningens Bilaga XIX:
»Inom ingen svensk näringsgren har syndats så mycket mot ekonomiskt förnuft som inom trävarurörelsen.
Först den stora skogsskövlingen, varigenom vårt lands största kapitaltillgång satts på spel. I detta fall ha vi äntligen kommit därhän, att vi fått 1903 års skogslagstiftning. Måtte den nu blott göras effektiv och skyndsamt revideras, i den mån behovet härav framträder.
Men sedan vi skövlat våra skogar, ha vi vräkt ut deras produkter på världsmarknaden. Under de senaste fyrtio åren ha vi sålt trävaror för flera milliarder kronor, och hundratals millioner ha härvid bortkastats, som skulle kommit vårt land till godo, om avsättningen skötts med den sammanhållning och den omtanke, som andra folk lägga i dagen, när det gäller så omfattande affärer. Våra exportörer skickade i årtionden sina trävaror i konsignation till London, slumpade bort lagren, när ett tillfälligt penningbehov inträdde, och konkurrerade ihjäl varandra. Även här skall under de senaste åren någon förbättring hava inträtt: förmodligen är dock ännu mycket mera att göra. Och i alla händelser: de hundratals millioner, som vi redan kastat i sjön, de komma aldrig åter.
Här, såsom annars, har ställningen länge varit den: vi hava byggt världens största och yppersta sågverk, vi hava följt alla tidens
uppfinningar och själva gjort nya. Men så snart det kommit till den punkt att varan skall avyttras, har problemet släppts. Sedan ha utlänningar fått skumma grädden, och vi ha nöjt oss med vad som blev över. Blev ej nettot så stort som önskat, så fanns blott en utväg: ett forcerat utvräkande av ännu större kvantiteter i marknaden.»
78
I ett här nedan, längre fram, infört uttalande av d:r Kempe meddelas några förklarande omständigheter med hänsyn till de ogynnsamma förhållanden, varunder ofta nog våra trävaror avyttrats. Det har också sagts, att det tjänar till intet att framdraga gamla missförhållanden; numera är allt annorlunda. Genom Svenska Trävaruexportföreningen tillvaratagas på ett fullt tillfredsställande sätt vår trävaruhanterings även kommersiella intressen.
Det är ju möjligt att så förhåller sig. Men uppgiften här är att skildra den svenska emigrationens och i sammanhang därmed också, så vitt sig göra låter, vår ekonomis historia. Och då är det icke gärna möjligt att gå förbi så betydande missgrepp som dessa. Säkerligen skulle åtskilligt sett annorlunda ut inom vårt lands näringsliv, om vi fått in de tiotal eller hundratal millioner, som här gått förlorade genom en illa skött avsättning.
Och för övrigt: är verkligen numera allt så, som det borde vara? För att belysa detta återgiva vi endast följande lilla episod. I Aftonbladet för den 4 februari 1909 läses:
»Jordbävningen i Messina har i Sverige liksom i många andra länder efter det första utbrottet av bestörtuing och medlidande väckt till liv den slumrande känslan av alla människors solidaritet inför olyckan, och denna känsla har tagit sig ett vackert uttryck i de insamlingar, som omedelbart sattes i gång för lindrandet av nöden bland den syditalienska befolkningen. Sålunda hava beaktansvärda summor, uppgående till hundratusentals kronor, i Sverige insamlats och sänts till Italien.
Under sådana förhållanden hade man haft skäl att vänta, att vårt lands existens åtminstone för en kort tid skulle göra sig påmind hos vederbörande i Italien. Vårt lands belägenhet i en avkrok av världen har likväl även i detta fall spelat oss ett av sina vanliga spratt, såsom framgår av följande händelse.
79 Som bekant har italienska järnvägarnas sjätte sektion skickat en ingenjör till de skandinaviska länderna (enligt uppgift Sverige, Norge och Danmark) för att inköpa tio större baracker, att användas till provisoriska lokaler för offentliga ändamål. För några veckor sedan meddelades i pressen, att denne ingenjör, signor Francesco Sizia, anlänt till Köpenhamn och där beställt fem baracker.
Man hade nu väntat, att resan skulle fortsättas till Sverige, trävarulandet par exoellence; men därav vart intet, ty Sizia for till Kristiania, där han sedan dess vistats och där han även lär ha placerat ordern på de återstående fem barackerna.
På en förfrågan av Sveriges allmänna exportförening i Kristiania, huruvida hr Sizia vore att vänta till Stockholm, anlände det svar, att hr S. över huvud icke hade något uppdrag att besöka Sverige. Exportföreningen vtände sig då till italienske ministern i Sverige, som, väl inseende det egendomliga i att Sverige, med dess högt utvecklade trävaruindustri, skulle bliva förbigånget, omedelbart fäste vederbörandcs uppmärksamhet på förhållandet. Resultatet därav blev, att hr Sizia till sist också uppenbarade sig i Stockholm, där han på italienska legationen sammanträffade med exportföreningens direktör. Huruvida detta hr Sizias korta besök i Stockholm (han avreste nämligen redan samma dag till Italien) skall resultera i några order till den svenska trävaruindustrien, är ovisst. Säkert är emellertid, att denna okunnighet, eller vad man nu skall kalla det, om vår träindustris möjligheter och höga ställning i jämförelse med de andra skandinaviska ländernas måste väcka en berättigad förvåning.»
Det talas här ovan om vårt lands avlägsna läge. Men Norge ar ju ännu mera avlägset från Italien, än Sverige är. Detta är alltså icke förklaringsgrunden, utan nog åtskilligt annat, som ju även ligger i öppen dag.
Under senaste tid har en livlig diskussion förts angående den fördelaktigaste principen för skogshushållningen. Efter diskussionens avslutande offentliggjordes i en facktidskrift ett uttalande i ämnet av d:r Frans Kempe, vilket vi här tillåta oss återgiva.
»Skarpa strider», säger d:r K., »ha på sistone förts angående den rätta skogshushållningsprincipen. Vid sina beräkningar har man därvid utgått från vissa bestämda värden för olika virkesdimeasioner, varvid envar helt naturligt utgått från de värden, som varit gällande å den plats, där han gjort sina undersökningar.
80 De teorier, varom striden står, äro som vanligt hämtade från Tyskland, där de relativa värdena äro så gott som fixa, fastän givetvis en viss variation kan göra sig gällande landsdelarna emellan. Sannolikt av denna orsak hava våra skogsmän antagit, att även hos oss bestämda värden funnes, avglömmande att vi konkurrera med en mängd andra länder på världsmarknaden och sålunda äro beroende av de pris, dessa andra länder behaga antaga, under det att Tyskland självt konsumerar det allra mesta av vad som där produceras.
Hos oss ha emellertid varken de absoluta eller de relativa värdena varit konstanta.
År 1913 betalas t. ex. 20 à 25 proc. mer för sågtimmer än 1912, vilket alls icke hindrar att timmerpriset några år härefter kan hava fallit 30 proc. Trävaruindustriens historia visar ständiga fall och stegringar.
Genom cellulosaindustrien ha Sveriges skogar stigit i värde med några hundra millioner kronor. För de lavbehängda smågranarna, som överflöda i Norrlands skogar och som för femton år sedan saknade värde, betalas nu ända till 20 öre kubikfoten, vilket motsvarar 3 à 4 kr. kubikmetern på rot -- skillnaden beroende av varierande avverknings- och fiottningspris. Norrmännen nödgas nu för sitt sulfitvirke betala 38-40 öre kubikfoten, och den tid kan komma, då vi måste göra sammaledes. I så fall blir dylikt virke på rot värt 10 à 11 kr. pr kbm., eller nära dubbelt så mycket som det värde man funnit för utvuxen tallskog å Malingsbo. Låt ett par sulfitfabriker börja tävla om massveden därstädes, och värdet av smågranen kan komma att stiga så, att det lönar sig bättre att odla sådan än de stora tallarna. Men då ställas också förut gjorda beräkningar detta fall på huvudet.
Det är möjligt, att vi om 20 à 30 år koka det mesta av vårt virke och att trävaruindustrien vid den tiden betydligt reducerats. Vi skulle nämligen kunna förtjäna mera på detta sätt än att med ryssar och finnar konkurrera på världsmarknaden i sågade och hyvlade varor. Norge är redan nu inne på den vägen.
Men det kan också hända att ryssar och finnar, sedan de avverkat det mesta av sin stora skog, eller redan därförinnan, börja att konkurrera med oss på cellulosnområdet, med påföljd att cellulosaprisen falla, under det att prisen å sågade och hyvlade varor åter stiga. För ett sådant fall böra vi givetvis vara beredda och därför kunna återgå till sågindustrien, närhelst den visar sig gynnsammare.
Vad jag med ovanstående velat visa är, att alla de beräkningar, som nu göras angående en rätt skogshushållning, äro beräkningar för dagen, ej för framtiden. Beräkningar för dagen äro utmärkta, när det gäller sockerbetor eller andra jordbruksalster, som skördas varje
år, men när det gäller skog, duga de icke. Och man skall i sanning vara i allra högsta grad framsynt för att nu veta, vilka pris som 50 eller ens 25 år härefter komma att gälla för furu eller för gran eller för de olika virkesdimensionerna. Säkra beräkningar kunna emellertid uppgöras endast om man känner dessa framtidens pris.
81 Ännu är sågat furuvirke mer värt än granvirke. Detta förhållande kan fortfara, men det kan ock inträffa att båda bli jämnställda, eller att granens värde t. o. m. överstiger tallens. I södra delen av Sverige har man företrädesvis fostrat tall; jag tror att man nu skulle vara glad, om även gran på därför lämpade marker uppdragits.
Vad är då att göra? Så vitt jag förstår, ha vi att ställa oss på den biologiska ståndpunkten, eller att, med andra ord, av marken kräva den största möjliga produktion i kubik, med uteslutande av alla värdeberäkningar. Låt alla träd växa så länge tillväxten är tillfredsställande, och låt, så långt detta är möjligt, varje träd för detta ändamål erhålla så mycken näring och så mycket ljus som det behöver, men avverka detsamma, när tillväxten börjar att väsentligen minskas.
På de bättre markerna kunna vi alltid, om vi intaga denna ståndpunkt, jämte masseved producera mängder av sågtimmer och på de bästa markerna stor skog. Hr Wallmo har beräknat 112 år för ett träd att utväxa till 32 cm. vid brösthöjd. På grund av de undersokningar jag gjort anser jag, att på de bästa markerna detta mått skall nås på 80 år för tallen, 60 för granen, och så länge denna tillväxt fortfar, kunna ju träden få stå. Vi lida heller ingen brist på goda marker, blott vi taga vara på dem; vi ha gott om myr i Norrland. På de myllfattiga och torra markerna få vi nöja oss med att fostra massevedsdimensioner; även tall kan användas till cellulosa, och ej kan det vara riktigt att å våra tallhedar uppdraga stor skog, när tallen där ofta nog behöver 200 år eller mer för att uppnå 32 centimeter vid brösthöjd. Jordmånens beskaffenhet, läget etc. bör sålunda vara det avgörande.
Så vitt jag förstår, skulle vi på detta vis bliva beredda på alla eventualiteter.
Striden mellan anhängarna av skogsränte- och markränteprincipen har dock säkerligen gjort mycket gott, ty den har fört våra tankar på detta ämne, och den kommer helt säkert att verka därhän, att våra övermogna skogar komma att avverkas i raskare tempo, än hit. tills varit fallet. Men någon avgörande betydelse för våra skogars framtida behandling torde denna strid aldrig medföra, eftersom vi intet veta om det blivande värdet. Vår uppgift måste alltså vara att söka avvinna våra skogsmarker den största möjliga kubikmassa, och
så vitt jag kan finna, är detta det enda sätt som finnes att åt dessa skapa det högsta möjliga värde. Härmed må markägaren vara nöjd.
82 Skogsmännens oavlåtliqa omsorg bör sålunda inriktas på att våra marker må producera det mesta möjliga, vilket visserligen icke sker genom att låta träden slåss om näring och ljus.
Det är i huvudsak för industrien våra skogar fostras, eller det borde åtminstone så vara, eftersom industrien får betala kostnaderna härför. På grund härav synes det mig av synnerlig vikt, att skogsmännen mera grundligt än hittills skett studera industrien. Den virkesdimension och kvalité, som för varje olika industrialster är av nöden, bör framför allt för våra skogsmän vara känd. Men nästan lika nödvändig är kännedomen om såväl alla olika omkostnader som ock av försäljningspris för alla de skiftande industrialstren. Studiet härav bör emellertid icke förläggas till södra Sverige, utan till Norrland och Dalarne, ty i dessa senare landsändar står industrien -- i all synnerhet trävarnindustrien -- på en vida högre ståndpunkt.
Jag tror ock, att det direkta skogsstudiet bör förläggas till Sveriges norra hälft. För min del har jag föga förtroende för de skogsmän, som studerat endast södra Sveriges skogar. De enorma svårigheter, som Norrlands skogar erbjuda, väcka till liv ett helt annat intresse och kräva vida högre insikter än skötseln av södra Sveriges skogar.
Såväl det indirekta som det direkta skogsstudiet bör sålunda ske i Norrland och Dalarne, om det över huvud taget skall hava något större värde.»
[1] Av en notis i tidningarna, sedan detta skrevs, vill synas, som
om man numera i Lima slagit in på nya banor med hänsyn till
skogsmedeisfondens användning. Vågar förf. smickra sig med att ha
någon liten del häri, eftersom vår anmärkning framställdes redan för
tre år sedan, i Bilaga V? (Se behandlingen därstädes av Orsa tingslag,
sid. 208, och av Malungs tingslag, sid. 210.)
