Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överglänsa faderns. "Om Bert bara ville", brukade
hon ofta säga. Men Bert tänkte aldrig på att vilja
något. Med en gränslös fräckhet, som skyddade
honom mot varje anfall av samvetskval, förenade han
en viss egenskap att alltid finna utvägar med att
utnyttja andra människors möjligheter och att skaffa
sig vänner, var han än visade sig. Faderns berömda
namn kastade glans även över honom, han hade
moderns aristokratiska yttre och sätt och en viss förlorad
genialitet, som bragte folk att tro på hans framtid,
så att moderns ord: "Om Bert bara ville!" till och med
överlevde henne själv.
Därför ansågs han i en ålder av tjugosju år, oaktat
han ingenting var, ingenting uträttade och nästan
ingenting ägde, likväl bland Düsseldorfs mest
eftersträvade unga herrar.
Horstmann hade gjort hans bekantskap på
konstnärsföreningen, där ingenjören snart slöt sig till
denne intagande unge man, som bar ett så berömt namn.
Han besökte honom i hans ateljé, köpte en tavla av
honom och var oerhört stolt över att komma i besittning
av "en Holleder" för ett par hundra mark.
Utanför fru Düsbachs hus blåste den kalla vinden
regnet i ansiktet på de båda herrarna. Bert tryckte
den höga, svarta hatten långt ned på huvudet, stack
sin arm under Horstmanns och sade:
— Tycker ni inte också, att fru Düsbach är en
utomordentligt älskvärd dam?
— Hm! mumlade Horstmann kort och buttert.
Genom det regndrypande glaset kastade lyktorna
ett matt sken ned på gatans stenläggning. I trädens
kronor ven och susade vinden, avbrutna grenar flögo
ut på trottoaren, det halvfrusna vattnet forsade ned i
takrännorna, medan de båda männen tysta kämpade
sig fram i motvind till Jakobsgatan.
Bert hade slagit upp rockkragen och förbannade det
ruskiga vädret, som fördärvade hans nya hatt. Men
på Horstmann syntes vind och väder icke ha någon
verkan. Med tunga steg, som stänkte gatsmutsen upp
på byxorna, gick han lugnt framåt med huvudet litet
bakåtlutat. Från det röda helskägget och de glesa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
