Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— Aldrig, aldrig! Den mannen kan bo här i tio
år, deltaga i sällskapslivet, umgås med oss, han
kommer alltid att förbli en främling. Han är av en
annan ras, en annan värld än vi.
-— Det kommer tiden att utvisa, sade Anna trotsigt.
Härvid avbröto de samtalet oeh återkommo icke
senare till detta ämne. Under den följande tiden Var
Anna mycket uppmärksam mot sin man. När de hade
besök, ooh han var hemma, försökte hon på alla sätt
göra honom till medelpunkten. Hon var alltid av
samma åsikt som han, hans ofta skarpa yttranden sökte
hon mildra, så att de kommo att se ut som allmänna
påpekanden. Likaså tog hon ofta sina bekanta med
sig till Luringen för att se på brobyggnadsarbetets
framskridande, och det var en sällsam syn i den vilda
dalen mellan bergen, när damer och herrar i eleganta
sommardräkter sprungo omkring bland arbetarna,
bestego svindlande ställningar eller klättrade upp oeh
ned för nästan lodräta stegar.
VI.
Luringerdalen hade före byggandet av den stora
järnvägsbron varit en lugn, folkfattig, okänd avkrok.
På bägge sidor om Wuppenfloden reste sig branta,
skogbevuxna berg på trehundra fot, och milslånga
sträckor böljade floden i väg i ostörd enslighet i
skuggan av hundraåriga träd, tills den nådde
fabriksdistrikten, vilkas avloppsledningar grumlade dess vatten, så
att det till sist blev svart och tjockt som halvtorkat
bläck. Endast en vattenkvarn hade med sitt
enformiga buller stört stillheten i dalens djup. men den hade
nu i flera år stått stilla, och hjulets halvruttna
ekrar voro övervuxna med grön mossa.
Som pojke hade Horstmann mången söndagsmorgon
klättrat på de branta bergssluttningarna ned till
floden för att fiska. Här kunde han i lugn och ro hänge
sig åt sina tankar, ty så långt ögat nådde, hörde man
blott vattnets sorl och lövens sakta prassel. Till oeh
med byn låg helt avsides på den vidsträckta, öde
hög-Vansinnig eller icke? 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
