- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
202

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202

att flickungen betraktar dig som en fallen varelse,
ett avskum. Enligt min tro förstår hon ingenting.
Men om hon också såg något den kvällen, du vet, så
tänker hon bara: "Nåja, mamma kysser Holleder, det
kunde sannerligen också jag ha lust till!"

Bert log självbelåtet och strök över mustaschen. Så
fortsatte han:

— Nej, jag tänker på något helt annat. Om två år
är hon myndig och kan göra anspråk på sitt arv.
Dessförinnan kan hon ha förlovat sig och då får du nöjet att
utbetala hennes pengar ännu tidigare. Det där skulle
du tänka på i tid och företaga motåtgärder i stället för
att plåga dig med inbillade sorger.

— Vem skulle Lotte bli förlovad med? Hon talar
ju aldrig med någon.

— Åh, det kan ske raskt nog. Att hon är ett gott
parti, vet hela staden, och att hon är anspråkslös, är en
dygd. Vacker är hon inte, men jag har talat med
flera unga herrar, som tycka, att hon ser riktigt trevlig
ut. Passa på, alltså!

— Men hur skulle jag passa på, om jag får fråga?

— Se till att få henne förlovad med en, som passar
till familjen.

Anna såg förvånad på vännen, hon förstod inte vart
han ville hän, hade ingen misstanke. Men det fyndiga,
nästan lömska leende, som spelade kring hans mun,
röjde, att hans plan var noga överlagd. Alla möjliga
underliga tankar surrade genom Annas huvud, hon
blev omväxlande röd och blek och stammade slutligen
med kvävd röst:

— Du? — Du skulle verkligen kunna? — Store Gud,
det är väl inte möjligt.

Bert tog Annas hand.

— Bästa Anna. Jag bad dig lugnt höra på mig och
lyssna till förnuftets röst! Du drömmer evigt om
en lycka utan fläck och skavank, om ett slags lycka,
som ej existerar i denna jämmerdal, där man vid
varje tillfälle måste kompromissa och tåla små
obehagligheter för det måls skull, man strävar efter.
Man måste sannerligen vara på sin vakt för att inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free