- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
220

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220

Ingenjören nickade och fortsatte att röka.

Dalen låg i grått dis, kvarnen med det mossbelupna
taket kunde nätt och jämt urskiljas. Över vattnet stego
vita dimmor upp och blevo allt tätare. Längs bron
tändes nu lyktorna.

— I två år byggde de på den med över fyra hundra
arbetare. Och under hela tiden hände det inte en
enda olyckshändelse.

— Vem var det, som byggde bron? frågade
Horstmann.

Vaktmästaren tänkte efter ett ögonblick, så svarade
han:

— Staten!

Horstmann betalade och gick sin väg längs stigen,
som genom tät lövskog förde ned till stranden. Här
satte han sig med ryggen stödd mot en av brons
pelare. Över hans huvud välvde sig bågen till
svindlande höjd. Han andades djupt. Nu var han på den
plats, där hans av hat, harm och ångest förpinade
hjärta äntligen kunde finna ro. Han lutade huvudet
mot det kalla järnet. Han hade lust att klappa
pelaren som man klappar en god, gammal vän på axeln.
I en enda stor linje, enkel som spännets där, stod
hans liv framför honom. Nu, då han stod vid dess
avslutning, kände han varken bitterhet eller agg. Allt
vad han drömt cm, hade ju ej gått i uppfyllelse, men
det bästa hade han dock nått. Hans händer hade
varit till gagn och spåren av hans verksamhet skulle
ej försvinna med honom själv, om man skulle minnas
hans namn eller inte!

Vid hans fötter brusade floden, stjärnorna
blinkade, bladen rasslade för kvällsvinden. Han tänkte på
gamla tider, på den tid, då han satt här som liten
pojke med sitt metspö, på den tid, då han som
resande gesäll besökte trakten.

Han kunde blivit sittande på det sättet hela
natten. Men då månen steg upp, ansåg han tiden vara
inne för den sista vandringen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free