Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongl. Maj:ts nådiga förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund - 2 och 3 §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattenrättsförordningen, 2 och 8 §§. 9
bildningar samt vexlingarne i vattenståndet jemte andra omständigheter
framkalla en osäkerhet, som knappast kan ens genom mångåriga
observationer häfvas. Delningen till hälften är deremot alltid praktiskt
ut-förbar utan dylika svårigheter.
Af det nu anförda framgår, att beredningen anser i fråga varande
föreskrift i 20 kap. l § byggningabalken innebära, att i det fall, då ett
i rågången emellan två skilda fastigheter befintligt strömfall är så
beskaffadt att för tillgodogörande deraf strandegarne hvar å sin sida hafva
af nöden dambyggnad, som icke å hans egen grund kan fullbordas utan
måste sträckas in på den andres område, eller, med andra ord, då
ingendera kan tillgodogöra sig det förbiflytande vattnet utan att med
dambygguaden öfverskrida rågången, en tvungen samfällighet uppstår,
deruti båda strandegarne till hälften hvar taga del. Asämjas de ej om
gemensam byggnad, kan den ene ej hindra den andre från byggnadens
företagande och måste för den skull upplåta det nödiga damfästet.
Derigenom varder dock den, som ej genast vill i byggnaden deltaga, icke
beröfvad sin rätt till vattnet, hvadan anläggningen i sådant hänseende
icke för honom medför någon skada. Om eller i hvad mån deremot
annan genom anläggningen orsakad skada, t. ex. sådan, som till
äfventyrs någon gång kan uppstå genom upplåtande af grund till damfästet,
bör enligt det i förevarande fall tillämpliga stadgandet i 17 kap. 2 §
byggningabalken anses utgöra hinder mot anläggningen, framgår ej med
Önsklig tydlighet ur nämnda lagrum.
Sammanställer man stadgandet i 12 kap, 4 § jordabalken med den
föreskrift 20 kap. l § byggningabalken innehåller om vattenkraftens
delning till hälften i det der afsedda fallet, visar sig, såsom redan är
antydt, att detta senare utgör ett undantag från eller en modifikation
i den allmänna rättsregel i fråga om vattnets nyttjande, hvilken måste
anses framgå ur förstnämnda lagrum. Då lagkomitén, den äldre
lagberedningen samt efter dem äfven den senare vattenrättskomitén ej i
sina förslag upptagit bestämmelsen om damvattnets fördelning i lika
lotter i det i fråga varande undantagsfallet, skedde således derigenom en
ej oväsentlig ändring i grunderna för 1734 års lag. Enahanda var
förhållandet med den första vattenrättskomitén, som genom sitt förslag,
att, då å ömse sidor örn vattendrag voro olike strandegare, desse skulle
i alla händelser vara berättigade att undfå lika myckenhet af vattnet,
upphöjde- till allmän regel det stadgande, som i 1734 års lag gälde
endast nämnda undantagsfall.
Beredningen har för sin del funnit i fråga varande lagrum hvila på
rigtiga grunder och följaktligen ej haft anledning att deri föreslå någon
hufvudsaklig ändring, utan endast afsett att förtydliga och närmare
utveckla detsamma i några hänseenden, der sådant visat sig behöfligt.
Hvad särskildt angår tvångsrätten till damfäste å annans grund, har
beredningen ej ansett sig böra tillstyrka utsträckning deraf, på sätt
vattenrättskomitéerna förslagit. En dylik tvångsrätt är befogad allenast
när en verklig gemensamhet emellan strandegarne förefinnes. Men i
den händelse, att den ene strandegaren kan inom sin rågång
sjelfständigt åstadkomma en fördämning, der han kan nyttja sin andel i
vattnet, finnes ingen rättslig anledning att tillerkänna den andre strand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
