Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Allmänna undersökningar om ordböjningens betydelse och förhållande till ordbildningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stafvelser, om än underordnade ordenheten. Tillämpa vi detta
serskildt å ordböjningen, så vill det icke blott säga, att i
de ifrågavarande språkens grammatik pronomina fogas till
verben för att bilda conjugation, eller præpositionerna till
substantiven för att åstadkomma declination. Deri skulle icke
ligga något för dessa språk eget; ty äfven i de Semitiska
och Indo-Europeiska språken, hvilka dock tillhöra en högre
utveckling, äro conjugationer och declinationer ytterst att
förklara ur samma grundsats. Det egna för de agglutinerande
språken består fast mera deri, att språkmedvetandet
fortfarande vidmagthåller skilnaden emellan roten och de
bestämmande tilläggen, och icke låter dessa sammansmälta sins
emellan och med den förra, hvarföre och dessa tillägg hvart
för sig med lätthet kunna frånskiljas. I Finska ordformen
taloin t. ex. är tal rot, o derivationstillägg (talo betyder:
gård), i flertalstecken, och n genitiv-ändelse. I de egentligen
flecterande språken ändtligen ingå de ordbildande
beståndsdelarne i en så nära förening med hvarandra, att de förlora
hvar for sig sin ursprungliga rotsjelfständighet, både i
anseende till betydelse och ljud, och undergå en mångfald af
förändringar, hvarigenom de sammansmälta till ett af enheten
fullkomligt genomträngdt helt, det fullt verkliga ordet eller
ordformen. Flexionen, i denna mening tagen, omfattar
uppenbarligen, lika som de motsvarande företeelserna i de
förutgående språkskedena, icke blott den vanligen så kallade
ordböjningen, utan ock hvad som gemenligen förstås med
derivation eller ordhärledning; och till de flecterande räknas
således endast de språk, hvilka icke blott genom hvarjehanda
tillägg till roten, utan ock genom rotens egen regelbundna
förändring uttrycka de förhållanden eller närmare
bestämningar vid ett ord, hvilkas beteckning innefattas i derivation
och conjugation eller declination till sammans. Ett nära till
hands liggande exempel må upplysa saken. Den Svenska
ordformen hjelper har först genom en kedja af de mest
ingripande förändringar erhållit sin nu varande skepnad. Roten är
halp, eller, ursprungligas, halp eller karp (vara i godt stånd),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
