Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Om den nu varande Svenska ordböjningens hufvudarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i de tvenne närmast föregående kapitlen i denna afhandling,
enär vi vid betraktelsen af vissa slags ordstammar i Gotiskan
och Forn-Isländskan haft tillfälle att öfvertyga oss om, att
de icke ens i det förra af dessa språk framträda i sin fulla
egentlighet, och att detta ännu mindre är händelsen i det
senare. Minst kan man vänta, att i en af de yngsta
Germaniska dialekterna, såsom Svenskan, återfinna i sin renhet
och egentlighet språkstammens äldsta charakteristiska
ordböjnings-element; men säkert är i alla fall, att kännedomen om
dessa i viss mon är oundgänglig för lösningen af mången gåta
i det nyare språkets grammatik.
A). Verbalböjningens hufvudarter.
Vi hafva ofvan (sid. 13) framställt det påståendet, att
skilnaden emellan starka och svaga verb ursprungligen och
egentligen sammanfölle med skilnaden emellan stamverba och
härledda verb. Då vi nu gå att betrakta denne skilnad i
ett så ungt språk, som den nyare Svenskan, hafva vi en
serskild anledning att till nämnda punkt göra det tillägget,
att man redan i de äldre språken träffar vissa verba, hvilka
utan tvifvel äro att anse som stambildningar af första
ordningen, t. ex. Got. haban, men det oaktadt öfvergått till de
härledda verbens conjugation, och att detta ännu oftare är
fallet i de yngre språken och serskildt i Svenskan.
Men om sålunda än de starka verben i vårt
modersmål till antalet utgöra en föga ansenlig skara, kan det dock
icke nekas, att de i det hela taget genom sin goda
hållning ega grundade anspråk å vår synnerliga
uppmärksamhet. De utmärka sig ännu i dag väsendtligen genom samma
egenskaper, som den motsvarande verbalafdelningen i
Gotiskan, i det de bilda præteriti-stammen utan främmande
tillsats till roten, blott genom modification af denna sjelf, och
de öfversstämma, å ett par undantag när, serskildt med
Fornisländskan i allmänhet deruti, att de skilja nämnde
tempusstam från præsens-stammen genom olika sjelf ljud i
rotstafvelsen (ljusvexling), om än den närmare beskaffenheten af detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
