Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Branden - 17. Flyktingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 251 -
tör, svarade fångvaktaren hånande. Det kommer nog
att visa sig. Herr statsfullmäktigen är för övrigt illa
skadad och kanske redan död.
- Så kan väktaren intyga, att jag är kapten Morrel,
sade Max. Jag bodde i N:r 29.
- Bodde du där? Inte illa, sade vaktkarlen
skrattande. Väktaren ja visst. Den stackars Bållar d har
funnits död däruppe. Ett av de kreaturen har slagit
ihjäl honom. Kanske du själv! Framåt marsch!
- Så sänd åtminstone till mig en fältskär! svarade
kaptenen.
- Ja visst, och till och med en med guillotinen!
svarade vaktkarlen. Marsch!
Morrel kände sig knuffad och bortsläpad. Ånyo
förlorade han sansen.
17. FLYKTINGEN.
Var don Lotario förälskad eller var han det icke?
Hade Thérese ingivit honom ett djupare intresse?
Ännu visste han det icke. Ännu var hela äventyret allt
för nytt för honom, och medan han gick hem, frågade
han sig endast vem hon kunde vara, och huru hon skulle
emottaga honom, om han besökte henne.
Don Lotarios hjärta var icke så lätt att erövra, som
det kanske kunde synas.
Han beväpnade sig även nu med ett misstroende,
som ej kunde rättfärdigas av något. Han ville fullfölja
sitt äventyr - men han föresatte sig att förbliva kall
och lugn. Han glömde att han var ett söderns barn
och ännu en yngling. Han styrde således kosan åt
Palais Luxembourg.
Men i samma stund han vek om ett hörn till en
ganska smal gata, rände en karl emot honom och
Lotario hade nära fallit omkull. Han stödde sig
lyckligtvis emot muren till ett hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
