Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 376 -
na tanke, sade han för sig själv. Det måste vara en
stark karaktär och en beslutsam vilja, som vågade detta!
Wolfram hade avhört dessa ord och riktade sina
ögon på Amelie. För första gången rörde hon på
handen, och Wolfram utstötte ett glädjeskrik. Sedan
öppnade hon lapparne och försökte att andas. Även
hennes tillslutna ögonlock öppnades något litet.
- Gud ske lov! hon skall leva! sade Wolfram glad.
Jag tackar er, herre!
Han tog Amelie i sina armar och försökte att
uppresa henne. Men hon tycktes ännu vara för svag. Hon
sjönk allt jämt tillbaka igen.
- Hör på, ni måste nu låta flickan vara i rö! sade
främlingen. Om det är sant vad ni förtäljer mig, så
har hon hållit ut tillräckligt. Hon måste så småningom
hämta sig. Kom, vi skola sätta henne där i solen, så
att hon småningom må kvickna till. Det skall verka
bättre, än en plötslig överraskning och våldsamma
medel. Kom!
Lugnt, men med styrka fattade han Amelie under
den ena armen, och Wolfram hade nu hämtat sig
tillräckligt, för att kunna stödja henne under den andra.
Sålunda förde de henne, som tåligt lät behandla sig,
bort till en sten, lutade henne med ryggen mot
densamma och bringade henne i n sittande ställning.
Därpå gned främlingen hennes ansikte och händer med vin.
Wolfram betraktade henne medlidsamt.
- Den arma, stackars flickan! suckade han djupt.
Och allt detta för min skull.
- För er skull? frågade främlingen. I vilket
förhållande står ni då till henne?
- Hon är allt, vad jag nu äger på jorden! sade
Wolfram nästan stolt. Och så sant mig Gud hjälpe,
skall jag bevisa, att hon är mitt allt! Ja, det vill jag!
Främlingen betraktade honom uppmärksamt, utan
att han märkte det och gick därpå till kondoren, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
