Den Svenska kyrkan, Wasas kyrka hvilar
uppå ett hälleberg sin altarrund;
hon darrar ej vid dagens ilar,
ty hon står fast, som jordens grund.
Men hvad den borde, sången der ej sade,
och sömnig kom han ifrån berg och dal;
ty Spegels språk föråldrats hade,
och orden fattades till fädernas choral.
Då kommer från Parnassens branter
en yngling, en af ljusets anförvandter,
med lagren i sitt mörka hår:
den hänger han på Davids harpa
och griper i dess guld och slår
ackord, än milda, som en fläkt i vår,
och än som dunderslagen skarpa
Då smälter hjertat i hvart menskligt bröst,
och englarne från himlens throner
se ner och lyss till broderliga toner
utaf den gudasändes röst,
och hviska tjuste till hvarannan:
"Så sjöngo vi, på samma vis,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>