Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Publicistisk verksamhet 1855-1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörda och sannolikt skola komma att höras i alla
tider, enär alltid personer skola finnas, som stå
avsöndrade från tidens allmänna riktning och strävanden och
därför med en sjuklig subjektivitet lägga på tiden
skulden för sin egen disharmoni.<footnote>Jämför härmed Elisabeth Brownings nästan
samtidiga uttalanden i Aurora Leigh (1856) om
»skaldejämmern över den opoetiska nutiden» (Ellen Key:
»Människor» 127).</sp>
Så finnes det alltid i ett sällskap av idogt
verksamma människor någon lätting eller lungsiktig eller i
annat avseende till arbete oduglig, som känner sig
»ensam» och »oförstådd», och som finner de arbetandes iver
alltför oförnuftig, alltför oxmässig, alltför »prosaisk». »Nej,
låtom oss göra slut på dessa den lumpna nyttans
arbeten; upphören en gång med denna ’mammonsdyrkan’,
stävjen en gång denna ’njutningslystnad’ – låna mig
ett par riksdaler, så bjuder jag eder på källaren, där vi
skola tillbedja det sköna, där ’anden skall återtaga sitt
eviga herravälde, underordnande under sig de intressen,
vilka nu hota att uppsluka allt’.» <sp>Se herr Ernst Ludvigs (Bjurstens) uppsats i
Svenska Tidn. d. 9 juni. (Rydbergs not.)
Det är ett slag av dem, som klaga över »tidens
onda». Andra klaga i andra riktningar, ty klaga måste
man, så länge man ej kan lyfta sig något litet över sin
egen subjektivitet; så länge man ej kan betrakta saker
och personer ifrån deras ståndpunkt, låtande allting få
gälla allt vad det kan – den sanna humanitetens
uppgift, enligt Geijer – utan ständigt vill uppmäta den med
tumstocken av sina egna sedlighetsbegrepp, eller sina
egna estetiska termer.
Är det verkligen så, att vår tid visar sig mindre
poetisk än den föregående, så ligger anledningen, såsom
ovan antyddes, däri, att den vetenskapliga och
industriella verksamheten så tagit alla högre krafter i
anspråk, att man för ögonblicket icke har tid att tänka på
diktkonsten, så livligt man än må vara intresserad för
samma konst. Men utom dess kan det icke medgivas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
