Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Prosadikt och ungdomslyrik - Novellutkast och fragment. -- Singoalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Assims illdåd mot Helena och lille Erland är uteslutet.
Däremot är det Assim, som, då Singoalla förgäves väntar
på Sorgbarn och Erland, vandrar ut i skogen och sent
omsider återvänder med Sorgbarns lik. Omedelbart
därefter följer i det nyskrivna kapitlet »Dagningen»
Erlands och Assims möte i skogen. Den förre har dragit ut
att döda Singoalla, men är förkrossad av tanken på pesten
och av minnet av Sorgbarns död, och då han möter Singoalla
vid Sorgbarns lik, talar han veka ord och säger sig vilja
bliva botövare för sina återstående dagar, om pesten skonar
honom. Och så sker. Riddaren Erland Bengtsson Månesköld
blir broder i det öde klostret. Hans maka faller offer för
pesten; men Singoalla infinner sig vid dödslägret och räddar
lille Erland, som hon bortför i fjärran. Och den förre
riddar Erland, den vilde Erland, lever eremitens botgörareliv
i en boning grävd åt kullens västra sida, »där han kan bjuda
aftonsolen, bilden av vår sjunkande levnadssol, farväl med
hymner om återuppståndelsens hopp». Han väger icke sin egen
andel i sitt livs mörka öden, ty han äger »ingen benägenhet
att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och vedergällning,
men han tankei[?] på försoningens symbol».
I ett slutkapitel skildras, huru sent omsider den gamle
vördade gudsmannen Erland mottager besök av en ung man
från främmande land, »en indisk prästmans unge son,
invigd till riddare av det grusade templet’, förtrogen
med öster- och västerlandets visdom och ägare av stora
skatter».
Och gamle Erland, där han sitter på insjöns strand,
finner tröst i sin kära bok: »Om vilan i Gud».
Detta slut, så stämningsrikt och milt harmoniskt
som det än är, synes dock, såsom ovan är antytt,
icke knyta sig så väl till diktens föregående
utveckling som det ursprungliga. Isynnerhet
förefaller det sista kapitlet något löst
vidhäftat; den unge Erlands återkomst såsom indisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
