Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Poetisk eftersommar 1888-1896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616 VIKTOR RYDBERG
Viktor Rydberg var framför allt
människoälskare. Den väldiga humanitetskänsla, vilken som
en röd tråd genomlöper hela hans levnadsgärning
och som mot slutet av hans liv präglade hans
personlighet, stördes allenast, när han erinrade
sig det vita slaveri, varunder dessa världens små
arbetade, den Grottekvarn, som malde bort så
mycken människolycka, och allra mest härmades
han, då han fann tidens »vulgärfilosofi» hylla läran
om den starkares rätt.
Åter vänder Rydberg tillbaka till en av sina
älsklingstyper, Ahasverus, i vars mun han lägger
sin nya tolkning av de gamla myter han
uppspårat om Grottekvarnen.
Redan i »Prometeus och Ahasverus» hade han
låtit den gamle israeliten skildra det slaveri, som
ruvade tryckande på människomängden, i det
skördemannen ingen del hade i skördarna, hans
hydda bleve för trång, barnen fastnade i det nät
av gränder, som »slöjdens jättespindel» spände ut.
Nu råkar Rydberg honom åter - i
Hildesheim. Och om redan i den förra dikten man
stundom förnam Rydbergs röst genom Ahasverus’
pessimistiska repliker såväl som genom
Prometeus’ förtröstansfulla, så hör man nu än fastare hans
hjärta klappa bakom Ahasverus’ dystra skildring
av samhället, av de ungas likgiltighet för vetande,
av människornas pietetslöshet och begär att endast
leva ögonblickets liv, dess bristande levnadsglädje,
dess fantasilöshet, livsleda och låga sinnelag.
Och i Ahasverus’ pergamentsrulle läser han
Grottesången, om huru industriens jättekvarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
