- Project Runeberg -  Viktor Rydberg, hans levnad och diktning /
645

(1913) Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Personliga förhållanden 1884-1896. Slutord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PERSONLIGA FÖRHALLANDEN 1884-1895. SLUTORD. 645

humanitetskänsla, som med kärlek
omfattade hela mänskligheten, helst dock de förtryckta.
Som skolgosse hade han gärna i striderna brukat
taga de små gossarna i försvar mot storkaxar, och
detta lynnesdrag gick sedan igen i hela hans liv,
fastän han kunde klaga över att »hans drömmerier
och hans bekvämlighet låtit honom mindre kraftigt
med stämman och ordet under mandomsåren taga
de små i försvar, än han gjort det med
knytnävarna under barndomstiden».

Hans vänlighet tog sig många uttryck. Han
kände en sann glädje över att kunna säga ett
uppmuntrande ord om vad hans vänner utfört; att
fälla ett klandrande var honom en pina.

Detta var nog en svaghet, men som i grunden
är psykologiskt förklarlig ur hans naturell. Han
var till ytterlighet känslig både för uppmuntran
och klander. Den högt uppburne tänkaren kunde
glädjas som ett barn, om efter en föreläsning
någon, på vars ord han satte värde, bragte honom
ett tack för föredraget eller om man i en tidning
skrev ett par vänliga ord om honom. Detta skedde
alldeles icke av fåfänga, ty Rydberg ägde mindre
än de allra flesta författare, stora som små, behov
av självspegling eller behov att tala om eller höra
talas om sig själv eller sina verk, och jag minnes
knappt, att han i ett sällskap yttrat sig om dessa
utan direkt påfordran. Men han behövde, såsom
ovan redan är nämnt, ett erkännande, en
uppmuntran, liksom blomman trår efter solsken. Han
behövde det för att få veta, att han ej alldeles
misslyckats, något som han med sin stränga självkritik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:18:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/warburyd/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free