1. «God afton, kung Walmon, du fager ungersven!»
                        — Uti löndom —
«Lyster det dig följa ur landet med mig?»
— Det rimmar sig så väl i vår ungdom. —

2. «Ja, gerna vill jag följa ur landet med dig,
men jag har så många, som vakta uppå mig.

3. På mig vaktar fader, på mig vaktar mor,
på mig vaktar syster så väl som ock bror.

4. På mig vaktar äfven min käre fästeman,
för honom jag rädes mer förr än någon an’n.»

5. Kung Walmon han gjorde sina armar så stark’,
«Nu må du ej nämna kung Walmos namn.»

6. När som de kommo i rosendelund,
der sofver han en sömn, som ej var mycket söt.

7. «Kung Walmon, kung Walmon vak upp i Jesu namn,
ty annars så blifver du slagen i min famn!»

8. Kung Walmon han gjorde sina armar så stark’,
så hugger han båd’ fader och bröder i hjel.

9. «Kung Walmon, du stilla ditt blodiga svärd,
så skammelig död var min fader ej värd!»

10. «Vore du icke en jungfru så fin,
så skammelig död nu hörde dig till!»

11. När som de kommo till kung Walmos led,
der stod hans moder och hvilade bredvid.

12. «Välkommen, kung Walmon, och bleka bruden med,
hon är nu så bleker, som hon länge varit död!»

13. «Hon må väl vara bleker och icke röd,
ty hon har sett faders och sju bröders död.