Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade bara: «Råd sjelf och råd väl!» Kjugekullskvinnan
måste dock ej ha tyckt så illa om Stores-gubben, ty hon
reste till Fjelkinge backe, för att se sig före; men då
hon for hem, mötte hon en, som kallas Noen (någon) och
som far i luften för att jaga troll; han sköt i hjel henne.
Sedan dess har ej Kjugekull varit bebodd af bergstroll.
När en färdas nattetid, kan man ofta vid korsvägar,
egoskäl eller vid stranden komma ut för strandvaskare och
andra gastar. Det är sådana, som antingen omkommit på
sjön, eller ock missdådare, som ej fått begrafvas i kristen jord
på kyrkogården. Det hände ofta en stor och stark
tröskeman af mina bekanta, att han, som om nätterna — han
tröskade till punds och började derför sitt arbete kort
efter midnatt — skulle gå öfver Norra Möinge korsväg,
förbi Asmundstorps kyrkogård, att han fick en sådan gast
på ryggen och måste kånka af med honom ända tills han
kom till kyrkogårdsmuren; den gasten trodde, att Nils,
som var en stark karl, skulle kunna slänga honom öfver,
in på den vigda mullen. Men det var ingen lätt sak, ty
gasten var tyngre än en tunna råg, och Nils rigtigt kände
hur han svigtade i knäna under den bördan.
En trovärdig gårdsdräng, som jag kände i min
ungdom, hade ofta färdats öfver Dösjöbro. Der i bäcken skall
i fordom tid en man ha kört ner sig, och många mena
än i dag, att man stundom nere på bottnen kan se både
vagnen och hästarne. Der skall vara styggt vid denna
bro, ty der har i gamla tider äfven stått ett slag. En
gång ville de hästar, drängen körde, ej öfver bron, utan
reste sig och darrade som asplöf. Det var en mörk natt,
han blef rädd och ville läsa: Vår Gud är oss en väldig
borg, men han kom ej längre än till detta sista ord och
stammade: «borg och borg och borg» — men det kunde
han naturligtvis ej komma någon väg med. Men så
sansade han sig, gick af vagnen och tog hufvudstolen af
den högre hästen och tittade derigenom, så kunde han
också se skepnaderna, hvilka stodo på bron och stängde
vägen. Han läste då Fader vår, och så undgick han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
